München föddes i Flanderns gyttja

I dag är det 90 år sedan det första världskriget tog slut. Den 11/11 1918 klockan elva på förmiddagen tystnade vapnen efter över fyra års slakt. På Västfronten pågick artilleribombardemanget oförtrutet fram till elvaslaget. Tystnaden som följde efter åratal av ständiga explosioner och krevader har av ögonvittnen beskrivits som Guds röst.

Den nionde och elfte november är tunga och oftast becksvarta datum i Europas almanacka. Det vapenstillestånd som firas i dag föregicks av det tyska Kejsarrikets fall två dagar tidigare, den nionde november. Den hårda freden i Versailles året efter skapade grogrund för de dolkstötslegender och nationalistiska missnöje som gav Hitler och nazismen näring. Det ledde i sin tur till såväl den misslyckade ölkällarkuppen i München den 9 november 1923 och till Kristallnatten, startskottet för Förintelsen, den 9 november 1938.

Den brittiske nationalikonen Lord Kitchener förutspådde redan i slutet av 1800-talet att de industrialiserade nationerna i Europa förr eller senare skulle kunna bilda en befäst front från Alperna till Nordsjön, omöjlig att kringgå eller genombryta. Av detta drog Kitchener den felaktiga slutsatsen att det skulle innebära slutet på krig som konfliktlösare.

När Frankrike, Storbritannien och Tyskland med hjälp av industrialismens produkter taggtråden, kulsprutan, stridsgasen och värnpliktsarméer på miljontals man till slut möttes på blev resultatet det omvända: Fyra års dödläge där ständigt upptrappade insatser av män och materiel varken ledde till genombrott eller utmattning av motståndaren utan till en aldrig tidigare skådad masslakt.

I slagen vid Ypern i Flandern stupade sammanlagt nästan en miljon man i tre stora sammandrabbningar 1914, 1915 och 1917. Tredje gången hade bombardemanget förlängts från timmar till dagar och varje kvadratmeter av de tyska linjerna träffades av minst två granater. Ändå ledde det flera månader långa slaget till framryckningar som enbart kunde räkans i meter - samtidigt förlorade britterna 245 000 man, fransmännen 8 000 och tyskland 260 000.

Ypern kallas än i dag i Tyskland för das Kindermord (barnamordet) på grund av de tiotusentals unga frivilliga som stupade vid det första slaget 1914. Bland britter och kanadensare väckte det obskyra ortnamnet Passchendaele, i slagets mittpunkt 1917, onda minnen för en hel krigsgeneration.

På båda sidor var högt uppsatta militärer övertygade om att kriget kunde vinnas, bara de fick mer män och mer materiel. Återkommande offensiver med allt större förluster och allt mindre vinster kunde inte ändra på denna djupt rotade villfarelse. Många i den Brittiska översta krigsledningen hyste samtidigt den högst sannolika övertygelsen att de omedelbart skulle förlora sit folkliga stöd om sanningen om verkligheten ute på krigsskådeplatserna skulle komma till allmänhetens kännedom.

90 år efter krigsslutet vet vi att det första världskriget i all sin ohygglighet bara var en förövning för vad som skulle komma två årtionden senare. Men första världskrigets draksådd var inte bara Hitler och nazismen, utan också den undfallenhet som så länge gav Europas diktatorer fritt spelrum.

När vi i dag fördömer premiärminister Neville Chamberlains eftergifter i Munchen 1938 är det lätt att glömma bort att han tillhörde en generation och var vald av en väljarkår som hade Västfrontens fasor färskt i minne. Fram till att Tyskland och Sovjet brutalt delade på Polen påföljande år var det helt enkelt otänkbart för en brittisk politiker att riskera ett europeiskt storkrig.

I historiens ljus förblir de två världskrigen sammanflätade. En av de djupaste ironierna med detta är att det första skapade en sådan avsky för krig att det bidrog till det andra.

Ola Tedin är politisk redaktör på Ystads Allehanda