Annons
Nyheter

Museiföremålet som håller Detroit vid liv

Nyheter • Publicerad 23 november 2008
Krönikören och hans museala projekt.Foto: 

Bullrig, törstig, överviktig - och ändå älskad av så många.

Hemligheten bakom Detroits överlevnad vilar på känslornas irrationella och bergfast säkra grund.

Annons

För hur har de annars i över femtio år kunnat sälja osäkra, obekväma, svårkörda och bränsleslukande fordon: Den amerikanska fordonsindustrins ikon nummer ett: Pickupen. Ford och Chevrolet har byggt dem sedan 1940-talet. Faktum är att Fords F-serie hör till världens längsta serietillverkade bilmodell som funnits i produktionslinjen längre än till och med Folkabubblan.

Glöm därför muskelbilar som Mustang, Camaro och Thunderbird. I sex decennier har amerikanska biltillverkarnas succébyggen varit den tunga, obekväma och för oss européer rätt exotiska flakbilen - the pick up truck, lastbilen som egentligen är en personbil. Eller om det nu är tvärt om. Dess existens är beviset att Detroit egentligen inte behöver förändras, eller inte vill. För den bilkörande amerikanska allmänheten föredrar alltid stora egentillverkade fordon framför små importerade. Även om de bara är stora på utsidan och förtvivlat små på insidan och även om bensinpriset i somras passerade den för amerikaner ofattbara gränsen en dollar per liter.

Pickisen är djupt rotad i den amerikanska folksjälen, eller i alla fall djupt rotad i bilden av den. I västernfilmer kan du se prototypen: "The Buckboard", ett fyrhjuligt enspann med plats för två på kuskbocken där fram och ett platt flak bakom. John Wayne kör omkring å en sådan i sin sista film, den där han är en cancersjuk gammal revolverman. Liksom på den moderna motordrivna efterföljaren ligger sällan någonting där bak. Fast dom har flak är det sällan folk kör pickisar med någon last. Passagerarkapaciteten är inte heller nått att hurra för. Oftast får man bara in två passagerare förutom chauffören i förarhyttens enda, breda, soffa.

Och det är ju faktiskt inte så illa för ett fordon som kan väga upp emot två och ett halvt ton och dra bränsle därefter. Fråga mig, för jag äger en. Och ja, jag vet att det finns absolut inga rationella argument. Däremot finns massor av känslomässiga skäl att göra det. Faktiskt ungefär av samma typ som gör att en hoper entusiaster varje sommar kör koleldade ånglok mellan Brösarp och St Olof - för att det ger en speciell form av känsla, för att det är totalt irrationellt och för att det är fullständigt urcoolt.

Jag brukar försöka förklara mitt politiskt inkorrekta bilinnehav att det mer är liksom en hobby och jag kör max 300 mil om året. Det är också praktiskt med flak och fyrhjulsdrift om man bor på landet och bygger på sitt hus. Däremot kan det kännas konstigt att sitta i någon av Los Angeles ändlösa bilköer och inse att mängder av människor runt omkring en pendlar ensamma till och från jobbet i små lastbilar - utan att ha någon last utöver sig själva eller möjligtvis en portfölj eller ett matpaket.

Då inser man också varför Detroit kunna överleva så länge på att tillverka och sälja de här fullständigt hopplösa bilarna.

Helt enkelt för att så många fortfarande vill ha dom, kosta vad det kosta vill.

SAXO
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons