Nationernas välstånd

Illustration: Jan-Bertil Andersson" BORDER="0"Illustration: Jan-Bertil Andersson Av de cirka 40 miljarder Euro som årligen delas ut i jordbruksstöd, tar 20 procent av producenterna emot 80 procent av stödet. Den skeva fördelningen visar också att stödet näppeligen heller kan vara till hjälp för småjordbrukaren. Det är till de stora volymerna stödet går. EU:s jordbruksstöd, CAP, Common Agricultural Policy, befinner sig i omvandling. Ända sedan den gemensamma marknaden för jordbruksvaror tillkom 1962 har medlemsländerna också haft ett gemensamt stödsystem för jordbruksvaror. Tanken har varit att skapa drägliga försörjningsvillkor för de europeiska bönderna och samtidigt försöka hålla matpriserna på en rimlig nivå. Det är svårt att säga att man lyckat med någotdera. Prisstödet och produktionsstödet har bidragit till såväl för stor som onödig produktion. Att överskottet också dumpas på världsmarknaden drabbar inte bara de europeiska skattebetalarna. Det slår inte minst också mot de fattiga råvaruproducerande länderna i tredje världen som inte bara stängs ute från Europamarknaden utan också blir utkonkurrerade av det subventionsproducerade europeiska överskottet. Inför den stundande utvidgningen av EU från 15 till 25 medlemsstater har jordbruksstöden kommit i centrum. EU:s bönder är i dag färre än fem procent av befolkningen. När de forna östländerna anslutit sig har andelen stigit till över 20 procent. Att jordbruksstödet som det ser ut i dag skulle kunna få fortsätta faller på sin egen orimlighet. CAP utgör i dag nära hälften av EU:s budget på omkring 90 miljarder euro. Eftersom det lär dröja innan till exempel Polen eller några av de baltiska länderna blir nettobidragsgivare till unionen skulle ett intakt subventionssystem ställa enorma krav på nettobetalande länder som Sverige, Tyskland, Holland och Storbritannien. Men de ändringar i jordbrukspolitiken som EU presenterade i veckan lär knappast räcka. Av de cirka 25 miljarder euro som i dag är direktstöd och som baseras på areal eller antalet djur ska en femtedel omvandlas till miljö- eller djurskyddsåtgärder. Förvisso skulle det betyda att intensiva jordbruk skulle förlora bidrag. De svenska bönderna skulle kunna gå miste om en eller två av de cirka 12-14 miljarder de årligen uppbär i olika former av stöd. Å andra sidan skulle den omlagda politiken kunna leda till att fattiga småbrukare i Grekland och Spanien skulle kunna få en drägligare tillvaro. Böndernas intresseorganisation LRF var heller inte sent ute med kritik. Förslaget missgynnar Sverige som är ett föregångsland när det gäller miljöarbete och djuromsorg, fastslog organisationen. ?Som förslaget är utformat riskerar pengarna att gå till länder som inte gjort sin läxa lika bra?, sade LRF:s ordförande Caroline Trapp i en kommentar. Hennes reaktion skiljer sig knappast från vad vi har att vänta från de olika särintressena och deras lobbyorganisationer ute i unionen. Frankrike, som har högljudda och militanta bönder har också inte helt oförutsägbart ställt sig på tvären. President Jacques Chirac, vanligen en pådrivande kraft för institutionella reformer och marknadsförespråkare är en benhård protektionist när det kommer till jordbruket. Men EU:s stöd till sina jordbrukare och höga skyddstullar är inte ett specifikt europeiskt fenomen. I USA och Kanada skyddas de inhemska bönderna också med höga importtullar på jordbruksvaror. OECD-länderna subventionerar årligen sina jordbrukssektorer med ofattbara 300 miljarder dollar. Den astronomiska summan är högre än den samlade BNP i hela Afrika söder om Sahara. I USA har regeringen dessutom nyligen beslutat att tillföra ytterligare 200 miljarder dollar i jordbruksstöd under de närmaste åren. Skyddstullarna och subventionerna bidrar till att matpriserna är mycket högre än vad de kunde vara i en situation med full konkurrens. I Sverige, som sedan länge dragits med höga livsmedelspriser, sjönk förvisso matpriserna efter EU-inträdet. Dock hade de kunnat sjunka än mer om det hade varit fritt att importera till exempel ris från Asien. I stället dubblades nästan just priset på ris i Sverige när vi gick med i unionen. EUs skyddstullar på ris skyddar ett fåtal odlare ibland annat italienska Po-dalen. De relativt sett köpstarka och rika europeerna kan i och för sig säkert tåla att maten kostar lite i överkant. Men västvärldens protektionism leder till svåra strukturella problem för världens fattiga och råvaruproducerande länder. Sålunda hindras den kakaoproducerande förra Brittiska kolonin Ghana att själv tillverka choklad hemma för export till Europa. Frankrike motsätter sig detta för att skydda sina sockerproducerande exkolonier. Chokladen framställs i stället i Tyskland, varpå europeerna får dyrare choklad och folket i Västafrika blir fattigare. Det är samma destruktiva mekanismer som Adam Smith, den moderna nationalekonomins fader, beskrev i sin Wealth of Nations redan 1776. En fri handel skapar en internationell arbetsfördelning som kommer alla till del i form av ökat välstånd. Tullar och subventioner verkar i rakt motsatt riktning. EU borde därför så fort som möjligt skrota hela CAP och häva skyddstullarna på livsmedel och jordbrukspriser. Den omedelbara effekten blir att man kan minska budgeten med cirka 40 miljarder euro. Det är ingen dålig besparing. Med en fri, öppen och osubventionerad marknad kommer också sjunkande matpriser. Bönderna i Sverige och andra EU-länder får, precis som i industri- och tjänstesektorn, satsa på produktutveckling. Alla lantbruk kan säkerligen inte klara omställningen. Men om Sverige inte längre vare sig bygger billiga småbilar eller tillverkar fartyg ? varför ska vi producera mat som kan framställas till en bråkdela av kostnaden i Ukraina eller Elfenbenskusten? De stora vinnarna blir dock tredje världens länder. I dag lever många av dem i en fattigdom som orsakas av västvärldens tullar och kvoter. Om de livsmedelsproducerande länderna i Asien och Afrika skulle släppas in på den europeiska marknaden skulle deras BNP kunna höjas drastiskt. Förmodligen skulle många av dem också kunna avstå från bistånd och kunna försörja sig själva. Det är sannerligen globalisering när den är som bäst. Men dessvärre långt ifrån dagens EU där protektionism och särintressen får konsekvenser långt utanför de egna gränserna.