Nu väntar nya utmaningar

WASHINGTON DC.

I dag är det dagen efter för många. Den historiskt långa valkampanjen inför presidentvalet i USA är över. Oavsett hur det gick, vilket jag inte vet när detta skrivs, markerar det amerikanska valet 2008 början på en ny era.

De sakpolitiska utmaningarna är många.

USA:s rykte i världen måste återupprättas efter allt för många år av excesser i det som brukar kallas för "kriget mot terrorismen". Det rekordstora budgetunderskottet måste minskas. Hälso- och sjukvården reformeras. Migrationsfrågan lösas. Och så vidare.

Men minst lika intressant är hur de politiska partierna utvecklas. Mest tacksamt är det att spekulera i hur Republikanerna, The Grand Old Party, reagerar efter ett valnederlag för John McCain.

GOP är historiskt sett det mest stabila partiet av de två, men inte längre. Och då ska man ändå hålla i minnet att Demokraterna aldrig har varit särskilt bra på att hålla ihop. En klassisk replik, vars upphovsman jag dessvärre har glömt namnet på, är: "Jag tillhör inte ett organiserat parti. Jag är Demokrat."

Vid en förlust för McCain riskerar det att bli minst lika oroligt i GOP mellan framför allt de värdekonservativa och de ekonomiskt konservativa.

"Det kommer att bli ett sjutusan till slag", förutspår Herb Asher, professor i statskunskap vid Ohio State University i Columbus.

Precis som vid andra stora valnederlag är det troligt att många kommer att anklaga partiledningen för att partiet har förlorat sin själ, inte varit troget sina principer.

Frifräsaren McCain har i många år agerat som oberoende mellan de två stora partierna, och ofta varit med om att arbeta fram lösningar över partigränserna. För detta har han fått utstå mycket kritik, och den kritiken lär återkomma när de värdekonservativa kräver en återgång till partiets politiska rötter.

Redan före valet spekulerades det mycket i om Sarah Palin skulle kunna överta rollen som ledande figur. Det är långtifrån säkert, eftersom hon i stort har accepterat den politik som handlar om att utveckla i stället för att begränsa den federala administrationen. Samtidigt står det klart att Palin väl representerar den intoleranta anti-rörelsen – alla de som är emot såväl homosexuella som aborträtt och invandring.

I New York Times (3/11) önsketänker liberalen Paul Krugman, som i år får ekonomipriset till Nobels minne, om att det är så GOP kommer att utvecklas. Han tror dessutom att de rasistiska underströmmar som har funnits i valrörelsen ska ta över.

Om det blir så gör sig det stora konservativa partiet i förlängningen irrelevant. Och beroende av att Demokraterna gör misstag för att de själva ska kunna återkomma till makten.

Hos Demokraterna skulle med största sannolikhet förändringstrycket inte bli lika stort vid en valförlust.

Visst skulle besvikelsen breda ut sig, särskilt bland alla engagerade unga.

Många av de Demokrater jag mött, som vicepresidentkandidat Joseph Bidens rådgivare Gregory K Haas, har också sagt sig vilja lämna landet om Barack Obama förlorar.

Detta har inte varit menat som ett skämt. Tvärtom. Mycket illa berörda understryker många att endast rasfaktorn kan hindra Obama från att vinna: att motviljan att rösta på en färgad är så stor bland många att frågan om vem som är mest lämpad blir underordnad.

I så fall riskerar valförlusten att markera början på en tid av stora motsättningar.

Men i stället för en total omvärdering av partiet lär Demokraterna försöka utveckla den linje som ändå har gett så många så mycket förtröstan.

Och Hillary Clinton lär vänta i vassen på att kunna kandidera 2012.