Rapport från USA-valet (2) Så stort att vi ännu ej förstår

De sextio tusen deltagarna i Barack Obamas gigantiska rally natten före valet visste efteråt en sak gemensamt: de skulle minnas detta som det magiska ögonblick då allting vände i deras liv och världen äntligen började förändras. För alla som ville lyssna skulle de stolt berätta att de varit där på samma plats som han, att de nästan tyckte sig kunna röra vid honom fastän de såg honom mest som en prick på en avlägsen estrad och att de grät, skrattade, sjöng, vaggade och dansade med honom.

Mer än så: hans ord gick rätt in i just deras bröst och fick dem att känna att just de med sin röst, sin begåvning, sin insats som städare, läkare, ingenjör eller sjuk och arbetslös, med sin kärlek och längtan kunde avgöra inte bara valet men sitt lands och kanske allas öde.

Ingenting mindre än så. Överdrivet givetvis men berusade av upplevelsen av något som liknade en ung frälsare skulle de fortsatt hävda att i denna sista spasm av två års förtätat politiska kamp var det de som tillsammans med honom satte punkt för sekler av orättvisa ty frånochmed nu var alla lika värda - afro-amerikaner, indianer, puertoricaner, mexikaner, svenskättlingar, britter, asiater, ja alla.

Detta var vad som hände på marknadsplatsen utanför Manassas i Virginia den 3 november, en stad mellan böljande kullar där två fältslag i inbördeskriget stått. Nu utspelade sig här en annan strid, den nya tidens mediala, det sista massmötet innan valdagen grydde och skulle skapa ett under. Jag ville gråta inför allas glädje och måste berätta för en främling att jag var dotterson till en pastor som vänt hem till Sverige l898 för att låta sin hustru föda just min moder.

Ty jag som miljoner andra dessa historiska dagar ville gärna få vara del av miraklet då USA:s förste färgade president vände Virginia, en motspänstig republikansk delstat med just de röster som ansågs behövas. Dagarna innan hade jag bilat över detta landskap, berömt för sin tobak, sina gruvor, sina styva rednecks, vita mäns skjutglädje och inbitna rasism. Men framtiden hade jagat ifatt Virginia.

När jag i söndags delade nattvarden med de helsvarta besökarna i Nazareth Baptist Church i den kompakt vitkonservativa småstaden Orange steg vittnesmål efter vittnesmål mot tempeltaket med tacksägelser för att färgade amerikaner äntligen via Obama fått klappa på den port till slutlig erkänsla som valet av honom som president innebar. Och de bad för framgång.

På IT-caféet "Inte den gamla vanliga kaffekvarnen" mitt emot erbjöd ägaren gästerna tre glasurnor att lägga tre kaffebönor efter politisk preferens. Baracks kruka ledde redan fyra dagar före valet och indikerade bara krönet av vad som på 44 år förändrat USA på djupet.

Det var 1964 som Lyndon B Johnson väckte visionen om The Great Society med lagen om medborgarrätt som höjdpunkt. I ett slag förbjöds all diskriminering, all segregation. Ingen kunde längre som i Selma Alabama hindra en svart kvinna att sitta i bussen medan en vit man stod, ingen stoppa en svart tonåring på collegetrappan.

Bakslag följde gång på gång men spåren av "civil rights act" ljög aldrig. Vi fick svart utrikesminister, svarta borgmästare och guvernörer. Opinionbildare med färgad hud har svängt folkmeningen med kraft och intelligens, Oprah Winfreys välsignelse av Obama inledde hans segertåg.

Vi hörde ständigt om den kristna extremhögern men lika ofta borde vi talat om hur judar och katoliker, invandrade eller ej, valts till ämbeten utan att man gjort minsta sak av religion eller ras.

Obamas geni är att med sin karisma,sitt språk ha bekräftat denna radikala förändring av Amerika, denna "change". Hans mod att tala om drömmar, rättvisa och solidaritet och individens specifika vikt fick oss alla att växa, amerikaner och europeer lika. Som min svarte chaufför uttryckte saken på valnatten: det är så stort, så stort att ingen förstår ännu vad som skett.

Så är det med mirakel.