Rikedomens förbannelser

Det vill sig inte riktigt för regeringen Reinfeldt. Två månader har snart förflutit sedan valet och fortfarande ligger nyhetsfokus på antingen Carl Bildts olika aktier och optioner eller ett eller annat pseudouttalande från någon minister.

Senast var det finansminister Borg som råkat tycka att det är bättre att behålla spritskatten hög för då jobbar folk mer och super mindre. För inte tala om att utrikesminister Bildt råkar äga optioner i det amerikanska företaget Legg Mason, som uppges ha intressen i såväl porr- som tobaksindustrin. Att Bildt dessutom erhållit optionerna som tack för sitt deltagande i företagets styrelse hör till de pikanta detaljerna. Har utrikesministern själv månne föreslagit investeringar i synd och sjukdom, ska vi förledas att tycka, tydligen.

Sydsvenskans eminente krönikör Henric Borgström har påpekat att vi alla på ett eller annat sätt är delägare i oetiska, omoraliska och olönsamma företag - via allas våra AP-fonder. Borgström passade också på att påminna om ett par av Arbetarrörelsens toppar som som fondsordförande också får ta på sig ansvaret för detta.

Bäst vore naturligtvis om alla ministrar - av ren självbevarelsedrift om inget annat - vid utnämningen säljer av aktier, optioner och andra så kallade finansiella instrument.

Som exministrar skulle de sedan kunna återköpa sina kära aktier. Antingen med hjälp av den generösa statsrådspensionen eller, om de inte redan förslösat pengarna, av det kapital från den ursprungliga försäljningen som de till exempel skulle kunna ha investerat i statens budgetunderskott, det vill säga i statsobligationer. För alla kan ju inte göra som förre miljöministern Lena Sommestad, det vill säga använda den generösa statsrådspensionen på 97 000 kronor i månaden till att ge sig själv ett friår från sin professorstjänst.

Och få, väldigt få, före detta socialdemokratiska statsråd har gjort som Camilla Odnoff, Olof Palmes gamla minister och tillika Sveriges första kvinnliga landshövding.

Odnoff var statsråd 1969 till 1973 och ansvarade för familje-, invandrar-, och ungdomsfrågor. Hon ansågs misslyckad som minister men satt därefter i hela 18 år som landshövding i Karlskrona. När det började dra ihop sig till pensionering visade det sig att Camilla Odnoff under hela sin tid i residenset låtit sin statsrådspension gå till en särskild fond som bland annat finansierat datorinköp på länsstyrelsen. Även om man kan tycka att staten borde haft egna pengar till elektronisk utrustning är det inte bara själva handlingen utan också det faktum att hon aldrig gjort något väsen den osjälviska fonden som imponerar.

Det är synd. För även om regimskiften är sorgligt sällsynta i landet, så finns det just nu gott om exministrar med dubbla löner som skulle kunna slå ett slag för någon bortglömd hjärtefråga. Som till exempel den förre regeringschefen. Han har ju själv framhållit det lyckosamma med att vara försörjd av en hustru som är höginkomsttagare. Själv får han ju nöja sig med 121 000 kornor i månader i ett år och därefter ungefär hälften av detta i pension.