Självförvållat ras
En internationell finanskris vars efterverkningar ännu inte slagit igenom i den verkliga ekonomin. En partiledare som först inte kan, och sedan visst kan tänka sig att regera tillsammans med vänsterpartiet. Det var vad som behövdes för socialdemokratins rekordfall i den senaste opinionsmätningen. Det förra påminde väljarna att vi trots den socialdemokratiska retoriken har en regering som faktiskt regerar och reagerar på den dramatiska händelseutvecklingen. Det senare för att väljarna också påminns om att en eventuell vänsterregering sannolikt måste bestå av tre partier för att uppnå egen majoritet i riksdagen.
"Det här är den mest dramatiska omsvängning jag sett på en enda månad under 15 års arbete med opinionsmätningar", sade Nicklas Källebring, som gjort undersökningen på uppdrag av DN och som publicerades lagom till allhelgonahelgen.
Enligt denna får socialdemokraterna 39,5 procent i väljarsympatier, jämfört med 45,7 i september. Nedgången på 6,2 procentenheter är statistiskt säkerställd och lägsta stödet för socialdemokraterna sedan oktober 2006. Tappet motsvarar ett förlorat stöd med lite mer än 340 000 väljare på en månad eller fler än 400 per timme under samma tid. Mätningen noterar nedgång i nästan alla väljargrupper, men framförallt förlorar partiet allt bland yngre väljare under 30 år och bland män och i också kraftigt i storstäderna.
Samma mätning gav moderaterna en uppgång till 26,1 procent, jämfört med 21,6 i september. Uppgången är statistiskt säker och innebär en ökning av 250 000 personer som nu tillkommit som m-sympatisörer. Även vänsterpartiet noterar en uppgång. Partiet får 7,4 procent, mot 5,1 förra månaden, den högsta nivån för partiet sedan februari 2005.
Själv erkänner Mona Sahlin att det var velandet med vänsterns Lars Ohly som sänkt partiet. "Det kom att uppfattas som att jag stängde igen en dörr. Det var klantigt av mig. Det har jag förändrat och nu är den processen i full gång", sade hon till dn.se under lördagen.
Socialdemokraterna har sedan i januari 2007 surfat på en framgångsvåg i opinionsundersökningarna. Under det att regeringen kunnat beta av vallöftena ett efter ett, har oppositionen tagit hem spelet om väljarnas gunst. Regeringen har, inte helt oförtjänt, ibland framställts som otydlig och oförmögen att kapitalisera på en politik som trots allt i stora stycken varit precis vad man utlovat.
Omvänt har socialdemokratin lättvindigt skurit pipor i vassen genom att kritisera regeringen utan att för den sakens skull redovisa egna förslag.
Att verkligheten kommer ikapp ett parti som till slut tvingas redovisa hur och med vem det ska regera efter en eventuell valframgång var därför föga sensationellt.
Regeringen bedöms ständigt utifrån hur den reagerar på verklighetens krav.
Därför var det på tiden att även det ledande oppositionspartiet ställdes inför högst densamma.
