Skillnad på olika
Socialstyrelsen har beslutat att införa ett vaccin mot livmoderhalscancer. Åtgärden beräknas rädda 100 liv om året till en kostnad på upp emot 400 miljoner kronor.
Beslutet är utan tvekan alldeles utmärkt. Mindre utmärkt är dock det faktum att processen tagit åratal och därmed riskerar en mängd svenska kvinnor onödigt lidande och ett hundratal dödsfall årligen.
Beslutet innebär att skolflickor i årskurs fem och sex från och med nyåret 2010 erbjuds ett så kallat HPV-vaccin. Detta ger 60 till 70 procents skydd mot humant papillomvirus, ett virus som överförs sexuellt och som orsakar cancer på livmoderhalsen. Behandlingen ska nu införlivas med skolans övriga vaccinationsprogram och Socialstyrelsen framhåller att det är viktigt att man trots vaccineringen går på regelbundna kontroller. Omkring 150 kvinnor avlider årligen i cancerformen och vaccinationskampanjen beräknas rädda ungefär 100 liv. Vaccinet kostar i dag cirka en tusenlapp per dos och ska tas tre gånger.
Beslutet har föregåtts av åratals diskussioner och en del landsting har på egen hand erbjudit behandlingen. I och med Socialstyrelsens beslut har också diskussionen om vem som ska ta kostnaderna för programmet ånyo tagit fart. Enligt organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, ska notan skickas till staten. "Vi är glada för att Socialstyrelsen har fattat det här beslutet och utgår ifrån att landstingen får kompensation för kostnaden", skrev Göran Stiernstedt, chef för avdelningen för vård och omsorg vid organisationen i ett pressmeddelande på SKL:s hemsida.
Det är kanske tänkbart att staten borde stå för en extrakostnad som den via Socialstyrelsen nu ålägger landsting och regioner. Men lika självklart borde det då också vara för landstingen att ekonomiskt gottgöra staten för den besparing av vårdkostnader som vaccinationsprogrammet ger upphov till. Eftersom flera konkurrerande vacciner dessutom finns på marknaden är det inte heller otänkbart för staten eller landstingen att pressa priserna i en samordnad upphandling.
Men med tanke på att reformen innebär att ett hundra människoliv kan räddas årligen är den diskussionen sekundär. Jämfört med till exempel Vägverkets årliga investeringar i att skapa mötesfria vägar med hjälp av vajerräcken är kostnaden trots allt klart mindre per beräknat räddat liv.
Men trögheten att komma till skott med ett nationellt vaccinprogram och den efterföljande diskussionen om kostnaden visar att samhällets beslutsfattare tar lättare på vissa hälsorisker än andra.
Eller föregås även ett eventuellt vaccin mot prostata- eller testikelcancer av åratal av diskussioner och käbbel om finansieringen?
