Sverige omringat

Gladsax 37:2Under det kalla kriget var den östeuropeiska folkhumorn en av de få sätt som befolkningen i satellitstaterna hade att ta till för att visa sitt missnöje mot sina herrar.Många var berättelserna som underfundigt och respektlöst drev med den kommunistiska diktaturen.En av de allra bästa var historien om hur Ronald Reagan och Leonid Bresjnev kom överens om att låta sig nedfrysas i hundra år. Orsaken var att den enes skulle kunna bevisa för den andre vilket system som skulle överleva ? det kapitalistiska eller det kommunistiska.Sagt och gjort, Leonid och Ronnie lät sig nedfrysas och när hundra år förflutit väcks de till liv och de kastar sig genast över dagstidningarna för att utröna hur världen ser ut. Triumferande läser Bresjnev en artikel om att arbetslösheten i USA nått nya rekordnivåer. Men Reagan låter sig inte nedslås, utan läser högt en rubrik ur sin tidning: Nya skärmytslingar vid den finsk-kinesiska gränsen. Anekdotens poäng spelade på den djupt rotade skräck som Sovjets ledare hade (och fortfarande finns i Ryssland) för Kina deras rädsla att uppslukas av asiens horder.Att i början av 1980-talet dessutom påstå att Sovjetväldet skulle vara borta om hundra år tillförde också historien ett rejält tilltaget mått av det absurda och osannolika som präglat östeuropeisk humor.1991 när Michail Gorbatjov överlevde en statskupp men förlorade makten till Boris Jeltsin och Sovjetunionen upplöstes gick mina tankar till den här historien. När tre före detta Sovjetrepubliker under det precis avslutade Nato-mötet i Tjeckiens huvudstad Prag precis erbjudits medlemskap i organisationen påminns jag än en gång om det gamla skämtet. I dag finns förvisso hela det väldiga Ryssland mellan Kina och Finland. Men skämtets kärna ? att Sovjetunionen är försvunnen och andra, demokratiska stater, upptar dess territorium ? har gått i uppfyllelse på ett närmast osannolikt sätt.I går inbjöd militäralliansen Nato de forna Warszawapaktsländerna Slovakien, Slovenien, Bulgarien och Rumänien att ingå som medlemmar i organisationen från och med 2004.Dessutom erbjuds också de forna sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen att ta plats i alliansen, som nu uppgår till 26 medlemsstater.Att beskriva beslutet som historiskt är måhända att ta till en sliten kliché. Men sällan passar den så väl som till att beskriva Pragmötets resultat.?Internationell rättvisa har skipats och en historisk oförrätt har rättats till?, sade Lettlands president Vaira Vike-Freiberga i sitt tacktal till värden för mötet, den tjeckiske presidenten Vaclav Havel.Det är i sanning ett historiskt ögonblick för Europa som just timat. Därför är det också passande att det var i den forna satellitstatens huvudstad Prag, under värdskap av den förre politiske fången Havel som de tre förra sovjetrepublikerna nu erbjöds inträde i den allians som skapades som motvikt till Sovjetväldet.Utvidgningen av Nato sker parallellt med EU:s och är båda ett led i stabiliseringen och byggandet av det nya, post-sovjetiska Europa. ?Utvidgningen bär vittnesmål om slutet för Europas konstgjorda delning?, sade till exempel Frankrikes president Jacques Chirac.När organisationen bildades 1949 var dess främsta syfte att bilda en motvikt mot det av Sovjet dominerade Östeuropa. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att Nato särskilt av sina europeiska medlemmar upplevs som en mer politisk än militär organisation. Därför har den också kunnat anpassa sig till ett liv efter det kalla krigets slut. Ironiskt är kanske därför också det faktum att det var först år 2001 som alliansen för första gången aktiverade den kollektiva försvarsgarantin som är kärnan i organisationens grundfördrag. Det skedde den 12 september, dagen efter terrorattackerna mot New York och Washington.För de länder i Östeuropa som nu inom kort både inträder i den Europeiska Unionen och den transatlantiska försvarsorganisationen blir det ett kvitto för att de äntligen ingår i ett demokratiskt och fritt Europa.För Polen, baltstaterna och Ungern betyder det också att de för första gången sedan 1500 och 1600 talen deltar på den internationella arenan som autonoma och självständiga stater.Men i Sverige tövar man. Märkligt nog är också debatten om ett eventuellt svenskt medlemskap i det närmaste obefintlig. ?Medlemskap i Nato skulle inte öka vår säkerhet?, sade utrikesminister Anna Lindh till Dagens Nyheter i början av veckan.Som vanigt är Sverige alltså fullt berett att låta våra grannländer ta ansvaret för vår säkerhet så länge som vi väljer att stå utanför organisationen.Så fullföljer hon den svenska utrikespolitiska tradition som bygger på att vårt land på något sätt står över, eller vid sidan av, de skeenden som dikterar vårt umgänge med våra europeiska grannar.Överbefälhavaren konstaterade häromdagen att vårt säkerhetspolitiska läge blir bättre eftersom vi mer eller mindre är omringade av Nato-stater. I vår närhet är det bara Finland kvar, och många bedömare anser att det bara är en tidsfråga innan de pragmatiska finnarna väljer att gå med.Inte heller den av Sverige så omhuldade principen att bara delta i väpnade aktioner under FN:s överinseende har visat sig hålla streck under prövning av verkligheten. Sålunda tackade vi nej till att sända stridande trupp till Kuwait 1991 eller till Bosnien några år senare. Lyckligtvis för kuwaitierna och bosnierna var det andra som var villiga att efterleva FN-besluten. Sak samma inträffar säkerligen också den dag om och när Irak väljer att trotsa resolution 1441 om inspektioner av dess massförstörelsevapen.Ändå bygger utrikesministerns analys på det paradoxala att Sveriges säkerhet är beroende av att Nato finns runt om kring oss. Sovjetunionen är det enda land i världen som är omgivet av fientligt sinnade socialistiska stater, konstaterade folkhumorn i öst om de strama tyglar med vilka Kreml höll sina lydstater i schack.Sverige är snart helt omringat av vänligt sinnade Natoländer.Ändå dröjer vi med ett eget medlemskap.Tyvärr.