Var är ishockeyns själ?

Men oavsett hur det känns nu, när kronorna är svårt devalverade, vet vi innerst inne att det kommer dagar då deras värde åter står högt i kurs. En gång råkade jag i ett eller annat sammanhang hemma parafrasera Lennart Hylands klassiska radioreferat från ishockey-VM i Colorado Springs 1962. Alltså det där Nisse Nilsson vispar iväg pucken mot tom kasse från djupt nere i egen zon i finalmatchen mot Kanada, ackompanjerat av Lennart Hylands ylande: ?... och pucken gliiider in i måååååhhhl, den gliiiider in i mååååhhhl, den gliiiider in i...? på en knastrig kortvågslänk från Klippiga Bergen. Sekvensen har sin givna plats i svensk idrottshistoria och är mest känd i form av ett montage tillsammans med en journalfilm upptagen samtidigt. Detta var före satellit-TV och bilderna kom till Sverige flera dagar efter det legendariska radioreferatet. Men det som gjorde störst intryck på mellangrabben var just Nisse Nilsson. Ja, namnet alltså. Blotta nämnandet av en av svensk hockeys stora framkallade ett spontant gapflabb från den då elvaårige kaxige mittfältaren. Det krävdes faderlig auktoritet och övertalningsförmåga att få den hånleende sonen att gå med på att det åtminstone fanns en teoretisk möjlighet att det funnits en hockeyspelare med det namnet. Men hans överseende min säger mig varje gång vi kommer in på ämnet att saken fortfarande återstår att bevisa. Det gick därför upp för mig att den som är född år 1990 och dessutom bor i Skåne inte har särdeles stora utsikter att lära känna de namnkunniga hjältarna från fordomdags. Jag har motvilligt fått erkänna att aldrig kommer dagens generation ungar att känna pulsen slå ett extra slag vid namn som Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, Stisse Johansson eller Lill-Strimma Svedberg (vars namn också framkallade löje hos den vantrogne lymmeln). För att inte tala om de tjeckoslovakiska hjältarna Vaclav Nedomansky, Jan Suchy, Jiri & Jaroslav Holik eller Joseph Augusta. Var det inte våra egna, så var det åtminstone de ovannämnda tjeckerna som skulle ordna det. Med det menades då självklart att detronisera CCCP-laget, alltså den oövervinnerliga maskinen med Firsov, Charlamov, Petrov, Michailov eller Tretjak. För att nu inte tala om den ruskige Igor Ragulin, backen som var lika stor som det lät och som lätt igenkändes även i svart-vit TV med sin sovjetiska störtkruka av bakelit på sitt enorma huvud. Dessa Tre kronors banemän som under en lång följd av år prenumererade på VM- och OS-gulden. Motvilligt måste jag erkänna att ishockeyn inte längre har den självklara ställning i unga sportintresserade grabbars (och flickors) medvetande. Idag är utbudet i TV enormt och uppkomlingssporter som golf, alpint, amerikansk fotboll och baseball konkurrerar om uppmärksamheten. Annat var det förr ? på 1900-talet. Mitt eget intresse väcktes av vinter-OS i franska Grenoble 1968. Jag har vaga minnen av matcher mot finnar, ryssar och tjecker. Men eftersom familjen var bosatt i Paris var det självklart att vi barn skulle se alla Sveriges matcher i turneringen för att få känna en fläkt av hemlandet. Starkast intryck gjorde naturligtvis Honken. Eller ?onken ?olmqvist, som Leon Citron, fransk TVs svar på Arne Hegerfors, sade i sina referat. Efter det var jag fast. Så småningom flyttade vi hem och VM gick ? på grund av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien ? i Stockholm tre år i rad. Sverige vann, om jag inte minns fel, silver alla tre åren. Vi pojkar iscensatte matcherna efteråt på en tillfrusen damm ett stenkast från huset. Eller så spelade vi inomhushockey med soffkuddarna som benskydd nere i källaren i varje periodpaus. Jag har därför många gånger själv återupplevt Kjell-Rune Miltons ett-noll mål mot Tjeckerna som tog Sverige till VM-finalen 1969. Jag har varit både Sterner och Dzurilla i deras skandalomsusade slagsmål som skickade ut den ilskne värmlänningen på bår. Jag har själv slagit det stolpskott mot Sovjet som skulle ha gett Tre Kronor 2-1 ledning i Stockholmsfinalen 1970 och jag har på rullskridskor på vår gamla parkeringsplats hemma i Paris åtskilliga gånger slagit knäna blodiga i försöken att ta samma bakvända sväng med vikten på fel ben som Lill-Strimma Svedberg alltid lyckades ta sig förbi de ryska backarna med. Utöver dessa utflykter i barndomens gränslösa fantasivärld har jag haft lyckan att i Boston en gång i mitten av 1970-talet se Börje Salming i Torontos tröja på bortaplan vid lineup ta emot publikens gränslösa jubel. Upplevelsen matchas egentligen bara av det glädjerus vi bröder kände när vi i Tingsryd såg hemmalaget spöa mästarklubben Leksand med 5-0. På isen fanns såväl den gamle transatlantiske legenden Des Moroney och den blivande stormålvakten Christer Abrahamsson. I dessa minnen bor ishockeyns själ. Den gör sig påmind en gång om året vid VM eller OS, men ligger annars för det mesta i någon slags dvala. Men den går att väcka till liv, särkilt när man träffar någon likasinnad och man upptäcker att man har gemensamma minnen eller upplevelser av den hockey som spelades i ens barn- eller ungdom. Då väller minnena fram och sporten blir lika bra, oanfrätt och självklar som den bara kan vara i en 11-årings föreställningsvärld. De behövs också som besvärjelse mot bilderna från Tre Kronors senaste misslyckande. För även om dagens ishockey är snabbare, tuffare och mer krävande än 1970-talets är det något som säger mig att Honken aldrig hade släppt in den där sista, fladdrande höga pucken. Honken, som otroligt nog spelade nästan hela sin karriär utan vare sig hjälm eller ansiktsskydd, hade tagit den mellan tänderna.