Världsbanken säger vad Löfven inte vill höra 

Sveriges ekonomi är god. Tillväxten kommer att öka med tre procent under 2016, exporten tar fart och inflationen är fortsatt låg. Internationella Valutafondens (IMF) senaste utlåtande om den svenska konjunkturen borde vara behaglig läsning.

Ända blir det bestående intrycket att ekonomin tuffar på trots, inte på grund av, den ekonomiska politiken. Såväl bristen på integration som det låga bostadsbyggandet får hård kritik av IMF.

Nästan all politik utgår från ekonomiska förutsättningar. Det tar alltjämt mellan sju och tio år för kommunplacerade flyktingar att etablera sig i förvärvsarbete. Integrationen måste påskyndas och bostadsbyggandet matcha tillväxtområdenas befolkningsökning.

IMF varnar för att hyresregleringen skapar en inlåsningseffekt och att ränteavdragen driver upp hushållens skulder. ”Vi har en plan- och bygglag som gör snabbt byggande omöjligt och billigt byggandet har ingen hört talas om sen gud vet när”, som ekonomhistorikern Jan Jörnmark, beskriver utbudet på bostäder för låg- och medelinkomsttagare (Expressen 29/9).

Tar man dessutom i beaktande att stora delar av tillväxten är jobblös – och att BNP per capita fortfarande är lägre än innan finanskrisen bröt ut 2008 – ser det ekonomiska läget betydligt kämpigare ut.

Sverige har råd att vara solidariskt. Men för att klara en växande befolkning och säkra välfärden krävs en sammanhållen politik.

I stället för att dutta i budgeten, och dagdrömma om EU:s lägsta arbetslöshet 2020, behöver regeringen hantera de negativa effekterna av OECD:s högsta ingångslöner och en av Europas dyraste byggkostnader. Dessvärre är det troligare att Stefan Löfven går på vatten än lyssnar på IMF:s rekommendationer.

Lars Kriss