Årets föreningsledare - i Gärsnäs
Bertil Mårtensson är inte precis den som skryter och skroderar nu när fritidsnämnden har utsett honom som mottagare av stipendiet som 2002 års föreningsledare. Snarare vill han tona ner sin betydelse: -Gais är en härlig klubb och där är det lätt att vara ledare. Vi har en utmärkt ordförande och vi har massor av härliga ungdomar. Vi har cirka 100 unga spelare i gång och till våren ställer vi upp med fem pojklag, tre flicklag, ett A- och B-lag och dessutom ett bra damlag. Det är inte illa! Själv har han sett många unga spelare formas och växa upp. Han kom till Gärsnäs som sjuåring och började spela fotboll i Gais tämligen omgående. Och han har påbrå. Hans föräldrar kommer fortfarande på alla matcher och hans morfar vaktade målet för Smedstorps IF. Och så är det ju brorsan också; Jörgen Butch Mårtensson. -Det kan jag väl medge nu, lillebror var en bättre fotbollspelare... Fotbollsintresset sitter alltså djupt i generna och i myllan. Numera är han ledare för 14-årslaget, där sonen Joel spelar. Roligare kan man knappast ha än att få följa med pågarna, säger han och berättar om sommarens Gothia Cup. -En hel vecka och inte ett problem. Det är skönt att man kan lita på dem. Hemma har många av byns barn och ungdomar kommit och gått som de velat. Vår trädgård har både varit en plats för fotboll, basket och landhockey. -Det känns bra att få lära känna de unga och det är en trygghet att bo i ett så litet samhälle som Gärsnäs är. Att han har hållit på länge nu det blev han påmind om nyligen när Gais höll säsongsavslutning. Då fick Göran Malmqvist ta emot pris för 600 spelande matcher. -Man får lite perspektiv på vad man sysslat med när Göran, som jag hade i pojklaget, avslutar som 38-åring. Bertil Mårtensson framhåller gång på gång att det är klubben som är viktig och inte han själv. Ett tag tänkte han att stipendiepengarna skulle gå till en turnéring som pågarna håller på att samla in till. Men det protesterade andra emot. -Kanske jag skulle köpa en pulsklocka, funderar han högt. För han springer mycket. Det började han med när han slutade röka 1995 och fick upp fasligt mycket i vikt. Nu springer han för att det är avkopplande. Men fotbollen står i centrum: -Det viktigaste för mig det är egentligen att gå ner till idrottsplatsen en helt vanlig vardagskväll. Att se ungdomar och seniorer träna, se när det är full aktivitet i omklädningsrummet. Kanske är kiosken öppen också, det är en härlig känsla!
