Gås är inget för vanligt folk

– Du måste inte äta den soppan, viskade mormor där vi satt vid gamlamoster Annas vackert dukade bord.

Det var i Småland tidigt 50-tal, jag var ännu småbarn och ovan vid att inte behöva äta det som serverades. Jag minns inte hur det såg ut men jag vet att det pratades om blod och jag kan ännu känna lukten. Kvalmigt.

Gamlamoster kom från Skåne och var gift med mormors bror. Henne tänker jag på när museichefen Lena Alebo på en föreläsning om gåseri i gåsatid frågar: Är traditionen att äta stekt gås till Mårten verkligen skånsk?

Där i Småland var den defenitivt skånsk. Hur det än är med den saken, Lena Alebo som är en säker kunskapskälla för seder från anno dazumal, försäkrar att det inte var på Österlen det i så fall började utan i västra Skåne.

Då var kanske gamlamoster från västra Skåne. Hon hade grov röst och pratade – grötigt och gräsligt fult!

I min arbetarklassfamilj åts det normalt hur som helst inte stekt gås. Och förmodligen aldrig varken före eller efter Annas middag även om den säkert var väldigt god.

Det tänker jag på när Lena Alebo berättar att gåsamiddagar hörde "fint" folk till.

– Hemma i Svinaberga hade vi ingen sådan tradition. Vi hade gäss till försäljning men far tyckte att ätandet hörde adeln och inte allmogen till.

Museichefens premiär med gås på tallrik inträffade långt senare – som vuxen i Blekinge. Men hon minns sin första kontakt med det ilskna släktet:

– Det var en gåshanne som bet mig i örat hemma i Svinaberga .

Att hennes far hade haft rätt hittade hon belägg för hos folklivsforskaren Sigfrid Svensson från Hagestad. Som liten vaktade han en gåsflock men sedan gick de annorstädes. Någon gåsamiddag hemmavid blev det icke.

Mårtenshelgen (ursprungligen helgades den åt franske biskopen Sankt Martin) har dock firats länge på Österlen. Utan gås. I Kivik var det ål som serverades.

I västra Skåne finns det belagt att man åt gås vid 1800-talets åldermannagillen då byns räkneskaper sågs över. Menyn då var inte helt glimrande, eller vad sägs om gås, bruna bönor och risgrönsgröt?

Lena Alebo kan berätta att i västra Skåne gick gummorna i byarna gåsagång. Under mycket bullersamt uppträdande mönstrades byns gäss. Då kontrollerades att hushållen hade sin egen och inte grannens gås. Alla gäss var märkta när de göddes på bete ute på sädesfälten och inför slakten fanns alltid viss risk för svinn.

Gåsagång kunde också innebära något mindre trevligt; gummorna besiktigade byns pigor så att de inte i lönndom fött oäkta barn. Kontrollen skedde genom provmjölkning...

– Något så räligt har jag inte hittat om Österlen, intygar museichefen.

Mårtenshelgen tillbringar jag i Småland. Utan risk för blodsoppa eller stekt gås.

Det får bli nåt vegetariskt.

Jea Jonsson, reporter i Simrishamn