Grisbönder premieras: ”Vi valde att utveckla”

– Det stod väl nåt om att vi är bra att ha och göra med, säger Sven-Olof Carlsson med ett skratt när utmärkelsen kommer på tal.

Det är inköpsavdelningen på det nordiska livsmedelsföretaget HKScan som varje år delar ut utmärkelser bland de 8000 svenska djuruppfödare som företaget har som leverantörer.

För att komma ifråga ska man bland annat jobba aktivt för att främja djurens naturliga beteende, ha en flexibel produktion, stå för nytänk och vara en professionell affärspartner.

Sven-Olof och Ulrika Carlsson på Mansdala gård utanför Hammenhög har fött upp smågrisar i 35 år. Det hela började med en något annorlunda lysningspresent.

– Vi fick en sugga och nio smågrisar av Sven-Olofs föräldrar 1983, berättar Ulrika Carlsson.

Sven-Olof är uppvuxen två gårdar längre bort, mot Borrby hållet till. Ulrika däremot är från Höllviken.

– Men jag gick på äktenskapsförmedlingen Bollerup, säger hon med ett hjärtligt skratt.

Att det var grisar som det nygifta lantbrukarparet skulle satsa på stod dock klart redan från början.

– Mjölkkor hade vi hemma och det var att börja jobba klockan fem på morgonen, vara ledig några timmar och sen börja mjölka vid sextiden i gen. Grisar behöver i alla fall inte mjölkas, konstaterar Sven-Olof.

Ulrika nickar.

– Och hela den ljusa årstiden samlarmjölkbönderna mat till sina djur. För oss är det samma rytm året om. Här har vi grisning var tredje vecka och på vår andra gård, i Spjutstorp, har vi grisning varannan vecka, förklarar hon.

Det är smågrisar som paret föder upp. Vi går ut i stallarna och till den avdelning där suggorna går i väntans tider. Grupper med omkring 50 suggor i varje går tillsammans i lösdrift.

Flera av dem ligger och vilar i halmen, men så snart vi går in till dem blir det trängsel kring besökarna. Ett par extra nyfikna suggor nafsar uppfordrande i foten på YA:s utsända.

En del av suggorna ska snart flytta in i nästa stall, som just nu står tomt.

– Här ska nya suggor in, så det är rengjort och desinficerat. Det görs mellan varje grisning, förklarar Ulrika Carlsson.

När suggorna väl har grisat flyttar de in i spädbarnsavdelningen med sin avkomma. Där inne ligger en del kultingar och vilar under grislamporna, medan andra far runt som kvicksilver.

När smågrisarna vuxit till sig skiljs syskonkullarna från suggan och flyttar in till en egen avdelning.

– Vi har smågrisarna i sammanlagt tio-tolv veckor, då väger de cirka 30 kilo. Sedan skickat vi dem vidare till slaktsvinsproducenter, förklarar Sven-Olof Carlsson.

Under åren som gått sedan paret fick sin första sugga har verksamheten vuxit markant.

– 1989 stod vi vid ett vägskäl. Vi jobbade sju dagar i veckan och tänkte att antingen utökar vi, så att vi kan anställa, eller så lägger vi ner. Vi valde att utveckla, berättar Ulrika Carlsson.

Förutom de själva arbetar i dag ene sonen och hans fru i företaget, plus ytterligare fem anställda.

På företagets båda gårdar, i Hammenhög och Spjutstorp, finns 900 suggor och varje år levererar man omkring 25 000 smågrisar.

Det säger sig själv att man inte får någon personlig relation till en så stor mängd djur. Men vissa utmärker sig ändå.

– Vi hade till exempel en sugga som hette Rut - hon hatade veterinären. Hon reste ragg så fort hon hörde bilen komma här utanför, berättar Ulrika Carlsson och ler.

Numera kan de även unna sig att ta lite semester. Att koppla av när man bor mitt i sitt eget företag är dock svårt.

– Men i somras var vi för första gången lediga i två veckor och var hemma, säger Sven-Olof Carlsson.

Att helt koppla bort jobbet är dock en omöjlighet.

– Sven-Olof bröt foten i augusti och varje natt i tre veckor gick foderlarmet, som är kopplat till mobilen, säger Ulrika.

Sven-Olof skrattar glatt:

– Till slut fick de rulla ut mig i foderköket så att jag fick felsöka.