Känslorna visar sig steg för steg
– Om du Dina går ut i regnet, vad blir du då?
– Rolig!
– Det tycker du är kul?
– Ja. Om Ylva går ut i regnet kanske hon blir ledsen.
– Och om Emelie cyklar i regnet blir hon nog blöt.
– Eller trillar.
– Jag kan inte trilla för jag har lärt mig att ta stöd!
Samtalet utspinner sig när förskollärare Cecilia Åkerlund samlar en grupp femåringar för att prata om känslor. Barnens kreativitet är det verkligen inget fel på och inte på omedelbarheten heller.
De små är snabba i både tanke och mun och ibland hinner de liksom inte riktigt med det där att räcka upp handen innan orden kommer, fastän de vet om att de ska.
Det handlar om hur man med ansiktsminer uttrycker känslor som rädsla, glädje, sorg, förvåning och besvikelse. Och lite till. En gång i veckan samlas gruppen och det börjar alltid med en sång som börjar "Allt som jag känner ska jag berätta". Alla klämmer i för kung och fosterland och ser väldigt glada, sura och modiga ut. Och pratet går vidare:
– Jag blir inte rädd om jag träffar en haj eller en val.
– Men om du träffar en späckhuggare! Då blir du rädd!
– Jag skulle berätta något annat men jag är så glömsk.
– Det är min mamma också! Undervisningsprogrammet StegVis ska utveckla barnens sociala färdigheter. Helena Berlin, alkohol- och drogsamordnare i Sjöbo, Tomelilla och Simrishamns kommuner är den som initierat arbetsmetoden.
Under våren och hösten har hon utbildat pedagoger på olika nivåer och tanken är att StegVis ska genomsyra skolans undervisning i empati.
Jea Jonsson
