Katter ett problem i Brantevik

Om detta går åsikterna isär när det gäller ett tiotal katter i Brantevik. Merparten av dem som hört av sig till miljö- och hälsoskyddskontoret i Simrishamn vill att kommunjägarna tar hand om det som upplevs som ett problem. Men att ta risken att avliva en katt som har en ägare är dessa inte beredda att göra. - Vi känner till problemen i byn och har varit där för att se på dem. Det här handlar inte om några förvildade katter. Sådana är skygga och håller sig undan och det gör definitivt inte de här. Det säger Erik Månsson som är en kommunens fem skyddsjägare. Han betonar risken för att det är en tamkatt som går i fällan. Om det skulle hända blir det han personligen som jägare som kan ställas till ansvar: - Vi hade ett uppmärksammat fall i Malmö i fjor då en tamkatt blev skjuten och ägaren anmälde jägaren. Så vitt jag vet är det fortfarande inte färdigutrett. Jag är hur som helst inte beredd att ta en sådan risk. Tidigare var det inget större problem att skjuta av "vildkatter" men på senare år har katternas status höjts och de jämställs med hundar. I fallet Brantevik har katterna blivit matade: -Om man börjar mata en katt ska man ha klart för sig att man också har ett ansvar för den, säger Erik Månsson. För att vara på den säkra sidan ska katten fångas in i en fälla, den ska visas upp för polisen och en bedömning ska göras om det kan vara en vildkatt eller om katten på annat sätt far illa. Om så är fallet ger polisen tillstånd till avlivning. Dock är det länsveterinär och länsstyrelse som har sista ordet i tveksamma fall. Det har alltså blivit mycket krångligare att hantera slika ärenden än det var tidigare. Peter Stenberg är djurskyddsinspektör på miljö- och hälsoskyddskontoret och känner också väl till katterna i Brantevik. En bekymmersam situation anser han: -I varje enskilt fall som en katt antas vara förvildad måste vi kunna bevisa vilken individ det rör sig om och det är allt annat än lätt. Vi har till exempel försökt att ta bilder för att jägarna ska känna igen dem. Vi måste vara helt säkra på att det inte är grannens katt som råkar illa ut. Något lagkrav på att tamkatter ska ha halsband finns ju inte. -Vår skyldighet är att agera ur djurskyddssynpunkt. Som det ser ut nu i Brantevik har vi svårt att ingripa, katterna är ju inte sjuka och magra eftersom de blir matade. Peter Stenberg vill i stället peka på grundproblemet; att det finns slarviga människor som inte tar hand om sina djur. För oftast är det så att en katt hör hemma hos någon.