Lena Alebo prisas för kulturgärning

Det menar Lena Alebo, chef för Österlens museum, som i går på Hotell Svea fick mottaga föreningen Österlenvännernas kulturstipendium för sin "utomordentliga förmåga att sprida kunskap om vår historia med Österlen i centrum".

Redan på gårdagens frukostmöte, där Lena Alebo, skulle gästprata, avslöjade Carina Molander nyheten. Lika ödmjukt som Lena Alebo glädjer sig åt kulturpriset lika hårt kritiserar hon bristen på historieanknytning i dagens samhälle.

Som museipedagog ser hon hur skolelever ofta missar tillfredsställande och roliga insikter när hon gör historiska sammankopplingar.

– Vi diskriminerar vår egen historia, säger hon bistert. Men i nästa ögonblick skiner hon upp igen för att med entusiasm ta i tu med dagens ämne: vad som gick på sné för Linné då han besökte Simrishamn och Östra slätten.

Utan de vanliga hyllningarna över vad Carl von Linné utförde berättade Lena Alebo med viss kritik, hur vetenskapsmannen i regnigt sommarväder och högt tempo, bara tio dagar, skulle samla in observationer över vad som kunde vara ekonomiskt nyttigt för staten. – Det vara hans uppdrag från staten, ekonomiskt försvagad efter alla krig. Därför intresserade han sig mer för möjligheter till gruvdrift än vackra vyer från Stenshuvud, berättade Lena Alebo och drog paralleller till dagens aktionsgrupper mot skifferbrytning och turismparadis.

Just denna möjlighet att blicka bakåt i historien är viktig menar museipedagogen. – Om man vill använda historian måste man också se på hur set ser ut i dag. Om man använder sin historia rätt blir åsikter mindre extrema, tror Lena Alebo.

– Men man får ju inte bli feg, tillägger hon snabbt.

Som tonåring fick hon sin släktkrönika i handen.

– Det var mums för en identitetssökande tonåring, säger Lena Alebo som själv är mor till två tonårsdöttrar på 13 och 15 år.

Lena Alebo växte upp på en fruktodling i Svinaberga utanför Kivik. – Farfar var grönavågare och hoppade av en karriär som inköpschef på Ehrenbergs läderfabrik i Simrishamn, berättar Lena Alebo.

För att sonen, far till Lena Alebo, skulle följa honom på den gröna vägen fick han som 17-åring en egen fruktodling.

– Där hade jag kunnat stanna, men vi tre döttrar fick inte det, säger pristagaren.

Flickorna skulle studera och Lena Alebo flyttade till Lund där hon studerade museiämnen.

– Men jag trivdes inte där, kände mig inte nyttig, säger hon och ler lite blygt.

Nä, Lena Alebo ser sig själv mer som en förmedlare än akademiker. Hon vill berätta, gärna sägner och jämföra hur vi tänker i dag.

Efter flera år på olika museer runt i Sverige jobbade Lena Alebo åtta år på Glimmingehus innan hon "headhuntades" till Österlens museum.

– Jag har alltid sagt att jag skulle jobba här. Det finns så mycket att göra, som jag vill göra, säger museipedagogen.

Hon arbetar mycket med skolan, är ute och föreläser. – Jag vill gärna plocka fram människor, de är viktigare än föremål, säger Lena Albo.

Hon har skrivit två böcker hittills, En jätte tänker tillbaka om Stenshuvud, 1993 och Rösen, runor och ruiner, 1996.

På nattduksbordet ligger Fallen av Joyce Carol Oates.

– Och Stieg Larssons senaste förstås, jag har köpt den för den måste man ju läsa, bekänner Lena Alebo.

Liksom för många andra Österlenbor väntar Lena Alebo med semester till september.

– Jag fyller 50 år den 30 augusti och tänkte vara ledig en månad därefter, avslöjar hon.

Men ledig är kanske inte rätta ordet.

– Jag tänkte att jag och min man, formgivaren Leif Nelson, kunde göra något tillsammans, en bok eller så, säger en kulturpristagare "som med stor entusiasm aldrig sviker sin uppgift".

Åsa Liliefeldt Lundström

asa.liliefeldt@ystadsallehanda.se