Samtal om konst på Kivik art center

- Nuförtiden målar jag faktiskt inte alls längre, säger Charlotte Gyllenhammar.

I stället sysslar den 45-åriga konstnärinnan med andra konstformer såsom film, foto, installationer och skulpturer. Allt utom just målning.

- Jag började med film -95 och det håller jag på med ännu. Man kan säga att jag tycker om att ta mig an helheten. Sedan så gillar jag när man kan gå in i någonting fysiskt och överraskas, att man omsluts av den fysiska erfarenheten. I flera av sina verk jobbar Charlotte Gyllenhammar med omvänt rumsperspektiv. För Wanås skapade hon ett underjordiskt rum, Vertigo. Och det får gärna vara en känsla av lustiga huset där ingenting är som det verkar, fast på allvar, för när det gäller konsten är Charlotte nästan gravallvarlig.

-- När jag berättar om hur jag forslade ett träd till Sergels torg så skrattar folk förstås men på många sätt är det mitt tyngsta verk både i fysisk och psykisk bemärkelse. Den nakna eken som hängde upp och ned över Drottninggatan kallades också för "Dö för dig".

- Det upp och nedvända trädet handlar ju om platsen och glömskan, krig, historia och modernitet. För det trauma som förintelsen är ju min historia också, som jag var personligen medveten om som barn. Man ville inte se och skyddet övergick till något som kvävs eller kväver.

- Vissa saker som vi inte pratar om eller har svårt att beröra handlar just om att det ligger skuld bakom sanningen. En aktiv glömska, fortsätter Charlotte. I början av sitt konstnärskap blev hon sårad när publiken snabbt gick i genom utställningslokalen och inte gav sig tid att titta närmare.

- Det gav mig en vilja att lägga fällben för det handlar inte bara om mig utan också om betraktaren.

Fast även om hon vill bli sedd så tycker hon inte om att "locka och pocka".

- Då kan det lätt bli som utspädd saft som kanske passar alla. För mig är det viktigt med en koncentration men samtidigt vill jag inte ställa dem mot varandra.

Som barn upplevde Charlotte Gyllenhammar ofta att hon blev störd av de vuxna och längtade efter att bli vuxen och bestämma över sig själv.

- Jag kunde vara social, ha livsglädje och tycka om att umgås men samtidigt kände jag mig ofta hindrad och styrd av en massa onödig aktivitet.

- Vare sig det handlade om resor, utflykter eller jazzbalett så var för mig idealet att vara hemma i mitt rum. Jag gillade inte att tvingas ut utan kände mer att "faan, vad ni stör".

För det var viktiga saker som Charlotte höll på med tyckte hon redan då.

- Jag har ett behov att få sätta mig ned och jobba. I dag tycker jag om att resa och känslan av att vara ensam på hotellrummet kan var bra för skapandeprocessen. Sedan så tycker jag förstås om att resa med min man och min dotter, säger hon.

En risk när man arbetar som konstnär är att tillvaron blir alltför praktisk och social med alla sammanhang och ekonomiska förutsättningar.

- Det är viktigt att det inte tar över tillvaron. För mig finns en längtan att göra mitt yttersta och att få komma till min rätt. Då måste man också få vara i fred.

Men fasta installationer undviker hon när de är klara.

- Jag går omvägar och vill helst inte se verken efteråt. Jag tycker också att det är viktigt att konsten och de som upplever den dagligen ska harmonisera. Kanske gör jag det lite väl mycket...