Sista turen för brevbäraren
– Det är inga problem att hitta mig. Du ser en gul cykel. Där är jag.
Ingvald Hallin är 67 år och trampar sin sista runda. Om några timmar är arbetet som brevbärare över och Ingvald går i pension.
Förr i tiden rusade han upp och ner för trappor och susade fram på cykeln. Det var en sport att dela ut posten så snabbt som möjligt. Men i dag har han inte bråttom. Ingvald står helst still och pratar. Den här rundan får gärna ta en stund.
– Jag får inte jobba längre, säger han och tittar ner på breven i cykelkorgen.
Så är det bara. Ingvald Hallin rättar till breven, är tyst i två sekunder, tittar upp och säger:
– Fast jag hade nog klarat ett år till.
Det är en fröjd att träffa Ingvald. Han har nämligen ingenting att klaga över. Visst har det varit jobbigt när det regnat eller snöat eller när solen bränt sönder nacken. Och självklart är det besvärligt att släpa en postcykel i litervis med snö. Speciellt under de kalla vintrarna förr i tiden.
– Å jo, jag har varit med om många stormar.
Men så har ju jobbet inneburit en bra motionsrunda varje dag.
Ingvald Hallin har alltid varit brevbärare. Tja, det bara blev så. Inte så mycket att snacka om. Något jobb skulle man ju ha. Först var han timanställd, sen blev det mer att göra och då var det bara att rycka in.
– Jag presenterade mig för förmannen. Och han önskade mig välkommen. Egentligen är det helt otroligt att ett samhälle kan förändras så mycket.
Sextio och sjuttiotalet minns Hallin som den bästa tiden.
– Det var en positiv tid; den där flummiga tiden. Man kunde vara mer sig själv. Allt var mer naturligt. Man kunde skoja med det mesta. Nu är det mer allvar i samhället.
Även inom posten var 1968 förändringarnas år: Postnummerna infördes. Sorterigen blev enklare och ännu lättare blev det när gatunummerna gjorde entré strax därefter.
Förr var det så omständigt. Ingvald minns när varje by hade sitt postkontor innan de slogs ihop inne i Simrishamn. Han berättar om sorteringen i tågens postkupéer. Då gällde det att hållatungan rätt i mun. För det fanns över 4000 poststationer i Sverige. 62:an var järnvägens stora pulsåderna: Stambanan mellan Stockholm och Malmö och 81:an gick till Göteborg. Medan Ingvald Hallin berättar om gamla postminnen blir han då och då avbruten:
– Hej, säger någon som går förbi.
- Hej hej, säger Ingvald och lyfter högerhanden.
Jobbet har varit fritt. Fast det var friare förut – då var man klar när man var klar. Raskade man på kunde man dessutom gå hem tidigare eller förbereda för morgondagen. Men det förändrades i början av nittiotalet.
– Nu är det mer styrt av tider. När man kommer ut är man fri. Sen ska man tillbaka och sortera post.
Men det är då man träffar kollegorna. De kommer Ingvald Hallin att sakna allra mest.
-– Det har varit så skoj. Vi har en rå och hjärtlig humor mellan oss.
Även de nya unga brevbärarna är roliga och duktiga.
- Energiska, rediga och bra uppfostrade ungdomar. Inget att klaga på.
Under hans 51 år vid posten har Ingvald gått upp allt senare på mornarna. Halv fem blev halv sex, kvart över sex och till slut kvart i sju.
– Hej, säger någon.
– Hej, hej, säger Ingvald.
Jag följer med när han delar ut post. Ingvald går lätt och ledigt uppför trapporna och snackar på medan han kastar in brev.
Vet du vilka alla är som du delar ut post till?
-– Nja, jag känner dem ju inte så bra men jag vet ju vilka de är. Eller nej, här var det en nyinflyttad, F Hansson.
När flyttade den personen in?
– Ah, det var nu i dagarna.
Ingvald säger han tar det lugnt i trapporna nu.
– Jag kan inte kuta på som förr. Dessutom (han tar sig lätt över magen) har jag blivit lite kraftig.
Det syns faktiskt inte. Ingvald Hallin ser ut som en väderbiten sjöman i sina blåa shorts. Frisk och sund.
När han inte är på den gula cykeln, sorterar brev eller springer i trappor är han gärna i trädgården.
– Kopplar av med nyheterna eller Uppdrag granskning. Man måste ju vara uppdaterad.
Läser gör han. Tidningar och fototidskrifter.
– Tidigare tyckte jag det var väldigt trevligt med foto. Men det har legat nere ett tag nu.
Och så tycker han om att resa. Förr campade han mycket med tält. Men på äldre dar har det blivit hotell "i vanlig ordning". Husvagn skulle aldrig falla honom in. Han gillar att besöka storstäder som Paris, Prag och Berlin. Men är även svag för naturen i Österrike.
Nu skruvar Ingvald Hallin sig. Han tycker att jag ställer märkliga frågor. Men han låter mig hållas och blir inte upprörd förrän jag frågar om han, såhär i efterhand, kan bli förtrolig och berätta om någon gång som han skolkat.
– Skolkat?! Va? Nä, nä, nä. Det har kvittat om det spöregnade eller om man så var ute och festade hela natten innan.
Aldrig.
A nä.
– Det är bra att man haft ett jobb att gå till. Det är det finaste man kan få idag.
Nu är det bara några timmar kvar till pension.
Vad ska du göra?
– Ja, det frågar folk. Jag ska göra precis det som faller mig in. Hållla på i trädgården. Ge mig ut i skog och mark. Kolla upp naturen.
– Sen kan jag börja med att vara hemmaman. Min fru arbetar fortfarande. Jag kan sköta om huset och planera inköp. Ta igen litta och visa att jag kan göra det också. Jag är visserligen ingen novis på det området. Jag kan tvätta och laga mat men jag har varit bortskämd, ramlar det ur Ingvald Hallin.
Förutom det ska han då och då sätta på en mjuk och fin skiva av Mozart.
– Det ska jag lyssna på ensam.
Själv kan han spela piano och dragspell – efter gehör. Noter har aldrig varit hans grej.
Om du inte skulle ha blivit brevbärare - vad skulle du ha blivit då?
– Jag vet inte...
Ingvald Hallin tystnar. Han rättar till breven i korgen.
– Jag har alltid beundrat en konsertpianist. När jag ser på de stora mästarna kan jag tänka att det där hade varit nånting.
Helene Rothstein Sylvesten
Tips förbärare
n En bra brevbärare enligt Ingvald Hallin ska
Kunna hitta rätt adress
Inte vara gnällig
Ha någolunda fysik
Tycka om att snacka med folk
Tycka om ett fritt arbete.
n Såhär beskiver Ingvald Hallin sig själv:
– Uthållig. Klagar inte över mycket. Försöker att vara så bra som möjligt men det är inte alltid det går. Ibland misslyckas man ju.
