Efter den sista mjölkstriden

Under den hektiska perioden när Sven Petrén slogs för att sälja opastöriserad mjölk var han i tidningen var och varannan dag. Men han tvingades till slut att lämna gården i Dörröd.

"Dörrödsbonden", svarar han fortfarande när det ringer i mobilen, många år efter den sista mjölkstriden.

Morgon och kväll tar han pickupen och kör till det lilla stallet utanför Blentarp. Där mjölkar han sina tre kor.

Han mockar i stallet. Stallgolvet är täckt av kutterspån och radion spelar hemtrevligt.

Det här är djurhållning som det var förr, när det fanns små koställen lite varstans.

– Jag har varit ochhämtat fodersockerbetor i Vanstad. Det gillar koerna, säger Sven Petrén.

Det var många turer när det begav sig. Han och hustrun Inga köpte en gård i Dörröd utanför Veberöd 1980. Sven Pettersson, som han hette, jobbade då som polis i Malmö.

– Vi var inga grönavågare, vi var båda bonnaungar, säger Sven Petrén och slänger lite koskit på rullebören.

De började i liten skala med en hushållsko. Gården renoverades successivt, djurbesättningen utökades och som mest hade han 70 kor och ungdjur därtill.

Idén var att sälja mjölk som inte homogeniserats eller pastöriserats, så som mjölken var förr.

Sven Petrén anser fortfarande att den sortens mjölk är allra bäst, naturligast och hälsosammast.

Han fick tillstånd och började själv köra runt med mjölken till affärer i Skåne.

Han säger nu att han var för tidigt ute med sina idéer. I dag är det högsta mode att sälja närproducerat och ekologiskt, utan tillsatser.

Men efter regimskiftet i mitten av 1990-talet var det andra tongångar, enligt Sven Petréns historieskrivning.

Han hade tumme med borgerliga jordbruksministern Karl-Erik Olsson (C), däremot ger han inte mycket för efterträdaren Margareta Winberg (S). Det var under hennes regim som han förbjöds att sälja den opastöriserade mjölken.

Efter det rasade ekonomin, och Sven Petrén och hustrun Inga hade inte råd att hålla gården.

Deras dotter köpte gården på exekutiv auktion och de nu rikskända mjölkbönderna kunde bo kvar ett tag.

Men till slut såldes gården, och nu finns bara Dörrödsbonden kvar som ett varumärke på hemmalagad ostkaka. Och så Sven Petrén själv.

Han är 67 år, och märkt av livet. Men han säger att han gillade när mjölkstriden stod som hetast.

– Jag har alltid sprallat bäst i motvind, men det kan bli för mycket också, säger han.

Han kämpar vidare.

Vad är det som driver honom?

– Det där är en bra fråga, säger han och rösten brister:

– När jag dör ska jag dö här bakom koerna.

Han säger också att mjölkningen är terapi för honom.

Han har en liten mjölkmaskin, men skrockar när han berättar att han kan handmjölka. Det hade han god nytta av när han var med i Farmen, en av de första svenska dokusåporna.

Någon ekonomi får han inte heller på djuren. Han får skjuta till pengar från pensionen och han gör ingen hemlighet av att han och hustrun är barskrapade.

– Men jag har också dem som hjälper mig, säger han.

Det blir inte så mycketmjölk av tre kossor, kanske 50 liter på morgonen och lite mindre på kvällen. Men det kommer folk och köper mjölk direkt här vid stallet, och hustrun lagar ostkaka ibland när hon orkar.

Han hämtar kraftfoder till djuren. Han är inte någon förespråkare för enbart ekologiskt jordbruk. Lagom är bäst, tycker han och anser att det måste finnas både konventionellt och ekologiskt lantbruk.

– Annars kan vi inte föda världens befolkning.

Det skymmer och Sven Petrén häller upp mjölk i en gammeldags mjölkkanna, köpt på Överskottsbolaget i Ystad. Katten stryker omkring, som vanligt får han en slurk.