Maskinisten som alltid haft full rulle

Mumlet har tystnat, liksom kolapapperprasslet, liksom bubbelgumsblåsandet. Alla har tittat i en riktning i Florasalongens mörker. Äventyret har börjat. I snart 27 år har Leif haft rollen som biomaskinist på Flora och skött den på ett beundransvärt sätt. En gärning väl värd blommor och kulturpris, tyckte kulturnämnden. Bilder: Mark Hanlon Och jo, han har själv tittat på varenda film genom maskinrummets lilla glugg. Mest för att han älskar film, men också för att han måste. - Jag måste hålla koll på markeringarna som finns i slutet på filmens första rulle så att jag i exakt rätt ögonblick kan starta projektor två med rulle nummer två. Men det blir en vana. Numera behöver jag inte ta ögonen från filmen när jag gör det, säger Leif. I går fick han blommor och berömmande ord av kulturnämndens ordförande Hans Malmborg. - Leif är den verkliga eldsjälen på Flora. Beskedet att Leif blivit 2002 års kulturpristagare i Sjöbo fick han redan på kulturnämndens möte i torsdagskväll. Leif sitter nämligen själv i nämnden för socialdemokraternas räkning. - Fast jag fick så klart lämna mötet när nämnden skulle utse kulturpristagaren, säger Leif. Prisad för 27 år vid projektorn." BORDER="0"Prisad för 27 år vid projektorn. Han är rörd och glad över den fina utmärkelsen och vill tacka nämnden för att den i alla år ställt upp för Flora. - Det känns väldigt uppmuntrande. Jag vill också tacka kommuninvånarna, särskilt barnen, som kommit i stora skaror till biografen. Utan dem hade Flora varit nerlagd för länge sedan. För Leif är det ett privilegium att få visa film. I vått och torrt har han tagit sig ner till Flora och traskat upp för trappan till maskinrummet med de tunga filmboxarna. När allt är riggat för kvällens verklighetsflykt går han ner till kassan och säljer biljetterna. Efter föreställningen sköter han det administrativa, skickar tillbaka filmkopiorna och sköter räkenskaperna. Han är på många sätt ett med den gamla ärevördiga biografen. - Flora byggdes 1938 och året efter var jag här första gången. Det var en matiné, Disneyfilmen Pinocchio. Jag var så liten att jag fick sitta i min mammas knä, berättar Leif. Numera har han en ersättare i kollegan Annelie Thygesson som i många år rivit biljetterna vid ingången. Nu har hon också skaffat certifikat att köra de 63 år gamla gamla projektorerna. Leif har lärt henne alla maskinernas egenheter. - Hon kan instruktionsboken utantill så det är inget problem om inte jag kan komma hit. En enda gång under alla åren har han fått sätta upp en lapp på entrédörren om att kvällens föreställning var inställd. Det var när en sändning från filmbolaget hamnade fel och blev inlåst på postterminalen i Malmö. Men i övrigt har det varit full rulle på projektorerna. 68- årige Leif fick dock avhålla sig från filmvisandet i fjor då han gick igenom en bypass-operation. Fast redan veckan efter operationen var han åter i sitt maskinrum för att visa matiné för ungarna. I hela sitt liv har han varit filmbiten. Redan som parvel formade han sin dröm: jag skall bli biomaskinist! Den drömmen gick i uppfyllelse. - Jag håller på så länge hälsan finns. Fast det är klart, någon gång måste jag väl lägga av, avslutar kulturpristagare och biomaskinist Larsson. The end.