Han har tömt skit i 40 år – nu är det slut på latrintjänsten

Kommunfullmäktige beslutade i februari i fjor att den drygt hundraåriga latrinhämtningen i Skurups kommun skulle upphöra på grund av arbetsmiljöskäl. Och nu är tiden kommen för den sista tömningen.

– Det finns bara sju, åtta stycken hushåll kvar som har haft behov av den traditionella latrintömningen, berättar Sven Tilly, miljöingenjör vid Skurups kommun.

Men nu ska även de anpassa sig till ett nytt system och ansluta sig till det kommunala avloppsnätet.

– De berörda hushållen jag har varit i kontakt med har inga problem med skiftet till den kommunala anslutningen. Det är antingen det, eller mulltoa som gäller.

VA-nätet har expanderats betydligt mer sedan 50-talet. Stefan Tilly menar att en gemensam anslutning till det kommunala systemet är en långsiktig investering som får lov att kosta.

Historiskt sett hade latrinhämtningen sitt startskott i början av 1900-talet, då hälsovårdsnämnden beslutade att bortforslande av latrin var tvunget att införas. Detta då många hushåll valde att gräva en grop under sitt utedass där olägenheterna samlades.

Förutom att olägenheterna spred en otrevlig doft, fanns det även en risk att dricksvattnet kunde förorenas. Därför införde man 40-liters tunnor under dassen istället.

– De skulle sedan börja forslas bort med hjälp av en så kallad insamlingsentreprenör, säger Sven Tilly.

Tunnorna togs sedan till ett av de tidigare modellerna av dagens renhållningsverk, där avfallet blandades upp med torv och så småningom blev lantbruksgödsel.

När reformen med avloppsreningsverk kom på tidiga femtiotalet, innebar det en minskning av den manuella hanteringen. Man tömde istället avfallet på en station i anslutning till avloppsverken, som är ett modernt och mer hygieniskt sätt som används än idag.

Stefan Horn har jobbat på Suez Recycling, som tömmer Skurups sopkärl och latrinspannar, i nästan 40 år, men i olika anställningsformer. De första åren sommarjobbade han som latrintömmare och då for lasten från Skurup och Tomelilla till Höllvikens latrinstationer, där han tömde det manuellt.

– Vi tömde latrinspannarna i containrar och duschade sedan av dem för hand. Det fanns ingen speciell utrustning eller dusch för oss som arbetade med det, det var bara att fortsätta jobba, berättar Stefan Horn.

Det skulle dröja fram till 70-talet innan arbetsmiljön skulle förbättras. Men även då lyfte man upp de tunga tunnorna på transportvagnarna själv och gjorde allt kringarbete manuellt.

Tunnorna på den tiden var i metall och var därmed mycket tyngre. Insidan tjärades så de inte skulle rosta igen. Men idag använder man tunnor i plastmaterial.

– Trelleborg var först med att lägga ned latrintömningen, sedan Ystad. det är bara Höör, Hörby och Eslöv kvar nu när Skurup också lägger ner, berättar Sven Tilly.

Latrinstationerna är numer helt stängda och idag använder man slambilar för att rengöra kärlen.

– Det är mer jobb med slambilarna, det är svårt att suga ur spannen helt och spola den rent, berättar Stefan Horn.

Med många år på nacken i renhållningsbranschen har han många, inte alltför väldoftande, historier att bjuda på.

– Förut lastade vi spannarna på vagnar som kördes av traktorer. En gång krockade vi med en bil i en korsning och alla spannars innehåll ramlade ut, rakt på gatan.

Han minns ett par gånger han själv råkade ut för tråkigheter då ett lock inte varit ordentligt fastspänt vid tömning. Innehållet ramlade istället ut rakt ner i hans stövlar.

– Det var bara att spola av sig med en vattenslang och fortsätta jobba igen.

Historierna till trots, skulle Stefan Horn inte beskriva det som en lättnad latrintömningarna upphör.

– För mig har variationen i arbetet varit trevligt, att både hantera latriner samt sophämtning. Det har dessutom varit väldigt lite latriner att ta hand om nu på senare tid, så det har inte varit så värst stressigt.

Men arbetsmiljölagarna har sagt sitt, och nu är det alltså dags för eran att gå i graven.

Sven Tilly och Stefan Horn ser med nostalgi tillbaka på de gamla utedassen från barndomens dagar.

– Det var inga långa sittningar på farmors iskalla utedass på vintern. Man hade med sig ficklampa ut för att kunna se något, berättar Stefan Horn.

– Ja och torka sig gjorde man med tidningspapper, minns Sven Tilly.