Ahlm för reapris- inget för IFK

Det var helgen när det skulle sättas punkt för två följetonger i svensk idrott. Allsvenskan i fotboll skulle avgöras efter sju månader och 26 omgångar och Marcus Ahlm och Kiel skulle äntligen få varandra. Ett avgörande möte var planerat. Romansen har pågått hela året och i handbollskretsar varit nästan lika omtalad som Svennis-Ulrika-affären. Det har varit kärlek på distans, men vid något tillfälle har de även träffats, Ahlm och Kiels överhuvud Uwe Schwenker, och uttryckt sitt ömsesidiga intresse. Men Marcus har haft sitt förhållande med IFK Ystad att tänka på och inte fullt ut kunnat följa sina känslor. I så fall hade han varit i Kiel för länge sedan och stridit i frontlinjen (den som är gul och heldragen) för ett av världens bästa klubblag. Då hade kanske inte heller den tyska mästarklubben befunnit sig i den situation i Bundesligan som man gör i dag; på en niondeplats. Men Ahlm har tvingats kvar i Ystad av ett kontrakt som han själv skrivit på och som sträcker sig tills 30 april nästa år. De har nog varit lite olyckliga på var sitt håll i höst, Kiel och Ahlm. IFK Ystads ordförande Hans Hulthén har tidigare kategoriskt vägrat ta emot de sedelbuntar som Uwe Schwenker velat sticka till honom. 75 000 euro (cirka 825 000 kronor) har varit tyskarnas bud för en spelare som de ett antal månader senare inte skulle behöva betala ett nickel för. Hans Hulthén har sagt nein danke de få gånger Schwenker varit på mobilen, men under hösten har förutsättningarna kommit att förändras. Marcus Ahlm har varit skadad under större delen av säsongen, först i ljumsken, sedan i en bukmuskel. Samtidigt har ersättaren Urban Wangel varit en av lagets bästa spelare. Wangels storspel och osäkerheten kring Ahlms skador har fått Kiels bud på 75 000 euro att plötsligt framstå som mer intressant än det gjorde för bara några veckor sedan. Dessutom har IFK Ystad, lätt yrvaket, insett att man inte får använda Marcus Ahlm under hela SM-slutspelet; kontraktet går ut efter en semifinal... Hans Hulthén åkte till Göteborg för att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra upp med Kiel. Det skulle nödvändigtvis inte bli ett nein danke den här gången. Vad han inte kunde veta var att Staffan Olsson skulle få Jonas Källman i knäet en bit in i andra halvlek. Framför ögonen på Uwe Schwenker blev lagets vänsterhänte skytt allvarligt skadad och Kiels intresse för en sexmetersspelare sjönk lika mycket som den sedelbunt man var beredd att betala för Ahlm. När de båda klubbcheferna träffades i Scandinaviums vip-rum omedelbart efter Sveriges match mot Island hade Schwenker satt fokus på att blixtvärva en niometersspelare; Ahlms värde var mer än halverat. Kiel var visserligen fortfarande beredd att köpa, men bara för reapriset 30 000 euro. Då slog Hulthén ihop portföljen och sa nein danke. Igen. Någon definitiv punkt för följetongen sattes dock inte, snarare ett kommatecken. I slutet av veckan ska de prata igen. Höjer inte Kiel sitt bud kommer Marcus Ahlm att stanna i IFK Ystad och medverka i lördagens Europacupmatch mot danska Bjerringbro. Ett kommatecken i handbollens följetong, alltså. Däremot är jag beredd att sätta en hel drös utropstecken efter Djurgårdens IF. Djurgårdens IF!!!!!!!!!!! SM-guldet i fotboll var lika välförtjänt som det var efterlängtat. En seger för fotbollen, i alla fall för den som Djurgården presterat i år. Det hade knutits guldslipsar och planerats guldmeny redan före avsparken på Ryavallen i Borås. Ganska vågat. Osvenskt men kul. Djurgårdens båda tränare, Zoran Lukic och Sören Åkeby, riskerade att få sina guldslipsar och oxfiléer nertryckta långt i halsen och få äta upp sina tidiga glädjeyttringar. Men det som skulle göras gjordes. Det var på ett kontrollerat och professionellt sätt som Djurgårdens IF spelade hem SM-guldet. 0-2 i Borås, samtidigt som Malmö FF inte kunde rubba formstarka Halmstads BK på Örjans Vall (1-0). Jag är inte förvånad över något av resultaten. Lennart Johansson är själv infödd AIK:are och lite grann känns det som ödets ironi att hans nya pokal första året hamnade hos Hammarby IF och nästa år hos Djurgårdens IF. Men han är en härdad man, Lennart. Har man suttit vid samma förhandlingsbord som Sepp Blatter kan man stå pokal i både Hammarbys och Djurgårdens klubbrum. Under de senaste sex åren har jag för övrigt själv blivit vittne till två guldfester på Örjans Vall. Jag vet hur det ser ut när Tom Prahl jublar, publiken sjunger och hela "Örjans" gungar. Halmstads BK blev mästare 1997 och 2000, båda gånger under Tom Prahls mästerliga ledning. Den här gången återvände han till brottsplatsen som MFF-tränare för att att göra en favorit i repris. Det höll inte. MFF sviktade betänkligt i säsongens sista match och blottade några av de brister som gjort att laget inte räckt till hela vägen. Jag är övertygad om att MFF kommer att göra en ny attack mot SM-guldet nästa år. Någon ytterligare förstärkning för Zlatanslantarna och lite mer finess på mittfältet, så kan Malmö FF vara där Djurgårdens IF är i dag. Nummer ett i Sverige.