Björn ska sätta färg på Ystads IF

– Basti (Rasmussen, YIF:s sportchef, tillika flyttkarl) kom och hämtade mig. Jag trodde aldrig att vi skulle få plats med allting i bilen men det fick vi.

Nu bor Björn i en lägenhet på Kapellgatan, ett stenkast från centrum. Hittills har han knappt hunnit se stan, än mindre lärt sig hitta.

– Jag hittar ingenstans. Eller jo, till Bryggeriet (en restaurang), till Österportshallen och till några butiker inne i stan. Björn är visserligen uppvuxen i Lidköping, men redan som 16-åring flyttade han till handbollsgymnasiet i Göteborg.

– Jag bodde där i sex år. När jag var liten spelade jag mycket fotboll, men så skulle man ju ha något att göra på vintern också. Jag hade lätt för att bli sjuk så mamma ville inte att jag skulle vara ute, därför blev det ingen bandy. Jag provade innebandy men där var jag inte så bra, därför blev det handboll.

På många sätt besannar Björn bilden av en göteborgare. Han är lättsam, pratglad och har mycket humor.

– Det är en bild som många har av göteborgare. Och den stämmer ganska bra. När jag spelade i Redbergslid så jobbade jag extra i en bygghandel. Killarna där var precis den typen. De påminde lite om Weiron i ottan i Nilecity.

Björn berättar att han tycker om att tävla, oavsett om det gäller handboll eller något helt annat.

Är du en dålig förlorare?

– Ja det är jag. Men jag försöker att inte visa det. Det spelar ingen roll om det är handboll eller sällskapsspel, jag tycker inte om att förlora.

Vid sidan om handbollen håller Björn på att utbilda sig till lärare. Han är intresserad av historia och kan tänka sig en framtid som historielärare.

– Jag är inte sån som kan en massa årtal, men jag tycker att historia är intressant, berättar han

Om du fick välja, var och i vilken tid skulle du vilja leva?

– Oj... vilken fråga. (lång paus). Jag har alltid tyckt om grekisk mytologi så kanske i Sparta under antiken.

Intresset för historia går igen i Björns andra intresse, film.

– Jag ser mycket film och har många filmer hemma. Mest tycker jag om historiska filmer, från andra världskriget eller depressionen i USA till exempel.

Här får du chansen. Berätta om Björn Gröns tre favoritfilmer.

– Oj... Det kan jag inte. Men jag kan berätta om mina tre favoritskådespelare. Kevin Spacey, Denzel Washington och Clint Eastwood. Den siste har jag nog ärvt av pappa. Jag tycker om För en handfull dollar, Den gode, den onde, den fule och alla de där filmerna.

Musik då, har du någon favorit där?

– Jag tycker om svensk musik. Speciellt på sommaren. Ulf Lundell och Lars Winnerbäck är bra, och så lite äldre saker... som Jumper.

Och författare?

– Jag har ingen riktig favoritförfattare. När jag köper böcker så gör jag det på impuls. Men Gudfadern är min favoritbok, den är till och med bättre än filmen.

Har du läst böckerna om Wallander?

– Ja ett par stycken. Och jag har sett de gamla filmerna men inte de nya. Jag tycker om när Rolf Lassgård spelar Wallander.

Björn är inte bara en bra handbollsspelare – han är också en dröm för en rubriksättare. Ordvitsarna är lika många som dom är dåliga. "Grönt ljus för Ystads IF" är bara ett exempel där folk gjort en poäng av hans efternamn.

Blir du trött på att alla leker med ditt namn?

– Nej det är inget jag bryr mig om. Jag bjuder på de skämten.

Vilken är den värsta ordvitsen du varit med om?

– Jag kommer ihåg en som var bra. När jag var ny i Redbergslids a-lag skrev Göteborgs-Posten att "Rödlätte Björn är mer grön än en vit elegant". Där fick de med det mesta.

Vid sidan av handbollen tycker Björn om fotboll. Han har släkt i Värmland och är en inbiten Degerforssupporter.

– Jag stod på Stora Valla när Degerfors mötte Parma i Uefa-cupen. Det är stort att en så liten ort kan ha ett så bra lag. Dessutom var Björn en gång i tiden en duglig golfspelare.

– Men nu har jag inte spelat på flera år. Jag tog med mig klubborna när jag flyttade så jag hoppas att jag hittar någon att spela med. På jobbet sa dom att Skåne har Sveriges bästa golfbanor.

Ifall någon lustigkurre undrar så är svaret ja, Björn har grönt kort.

Fikat går åt. Björn kan inte äta lunch hemma eftersom köket är fullt av hantverkare, därför går båda baguette (med räkor – har man bott sex år i Göteborg så har man) och wienerbröd ner. Han berättar att han ser fram mot att bo i en stad där handbollen står i centrum.

– Så var det inte i Göteborg. Där fick fotbollen och hockeyn all uppmärksamhet. Men jag tycker om städer som Ystad, Skövde och Eskilstuna. När jag skrev på för Ystads IF vet jag inte ens om det stod i Göteborgs-Posten, men det stod i Eskilstunakuriren.

Molnen över Norra Promenaden blir allt tätare. Det är dags att packa ihop och låta Björn återgå till sina flyttkartonger.

Själv är han inte med och renoverar. Det överlåter han åt hantverkarna och åt pappa.

– Han hjälper till så mycket han kan. Det är tur att han finns, avslutar Björn. Men han säger att han ska ta igen det när jag blivit äldre.

Roger Karlsson