Ett okej derby – inte mer än så
Innanför knäskålen har smärtan varit lika stor som tvivlet innanför pannbenet.
Men i går vände det.
Julen kom tidigt till Magnus Lindén.
För första gången på evigheter kunde han springa, hoppa och landa utan smärtpåverkan i sitt korsbandsopererade knä. När Torben Winther skickade in honom för att röra om i derbygrytan var Ystads IF illa ute. IFK Ystad hade tagit kommandot och de röda spelarna sprang som energiska tomtenissar på julklappsutdelning. Det var ständiga leveranser bakom Linus Bohlin i YIF-målet. 8-5 efter en 13 minuter.
YIF skullemycket väl kunna ha vänt på matchen utan Magnus Lindéns inhopp och fyra mål i slutet av den första halvleken. Eller inte. Något svar får vi aldrig. Däremot vet vi att YIF är ett lag med Magnus Lindén och ett annat lag utan Magnus Lindén. Ska YIF på allvar kunna utmana om en plats i Globen till våren krävs det att alla prylar fortsätter att vara i ordning inne i Lindéns knä.
Det är lätt att unna just Magnus Lindén att få göra sju mål i en sån här match. Men det är också lätt att känna sympati för IFK Ystads insats. Innan inspiration och ork började tryta hade man gjort en förträfflig insats.
Att YIF skulle fåderbyt att skifta från rött till vitt var inte oväntat. När nu Torben Winther för första gången i vinter kunde sätta ok-stämpel på alla sargade knän, lår och axlar har YIF helt enkelt en betydligt bredare och mer rutinerad trupp än IFK. De fyra bollar som YIF till slut vann med speglar nog styrkeförhållandena mellan lagen ganska väl.
Kan IFK Ystad mobilisera samma glöd i fortsättningen borde man ha stora chanser i bottenstriden. Nye fixstjärnan Nicklas Ekberg fick inte några jätteytor i derbyt och lär inte få det i fortsättningen heller. Men grabben får skylla sig själv: Gör man tolv mål i sin tv-sända landslagsdebut blir bevakningen därefter.
Även om Ekberg gjorde sju mål överglänstes han klart av Fahrudin Zaimovic som var IFK Ystads klart bästa spelare. Fahrudin väljer kanske inte den lättaste men alltid den närmaste vägen mot motståndarens mål. Det borde fler göra. Krister Lindgren har tjajat om det till leda och jag förstår honom. Fler måste gå rakt på mål.
Derbyt i övrigt då? Tja. Låt oss inte måla upp tillställningen till något som den inte var. Stämningen i hallen var okej, inte mer. Åskådarna borde ha varit ett par hundra fler och decibelnivån ett par snäpp högre. I sitt arrangemang hade YIF inslag av eldflammor, laser och 50-talsrock. Ett gott försök. Men stämningen var aldrig lika förväntansfull och elektrisk som när lagen möttes i det historiska derbyt för två år sedan.
Sedan hade detförstås varit lättare att paketera en sån här match i en modern arena med publikkvänliga ytor, sköna stolar, restauranger och loger. I B-hallen, vägg i vägg med slagfältet, stod fortfarande några hinkar strategiskt utplacerade. Det skulle ju kunna börja regna.
De båda Ystadsklubbarna försöker fylla hallen med bra handboll. Genom hårt arbete och förträfflig talangutveckling har båda klubbarna nått elitserien.
Ystads kommun, däremot, lirar i en helt annan division.
