Annons

Peter Lindgren: Krönika: IFK smällde högst – men YIF längst

IFK Ystad brukar prata om sin dynamit, och man kan väl säga att man brände av all sådan direkt. Det sparades på intet.
YIF å andra sidan, brände av sin dynamit vid rätt tid.
Peter LindgrenSkicka e-post
Handboll/Ystad • Publicerad 8 september 2018
Peter Lindgren
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Annat än att det skulle smälla högt tidigt var kanske inte att vänta, en säsong då allt verkar brisera direkt.

Ligan startar alltså med ett glödhett Ystadsderby, ett lika hett (nästan) Göteborgsderby (RIK-Sävehof) samt en repris på SM-finalen (Kristianstad–Malmö). Det är lätt att inbilla sig att schemaläggarna haft lite ångest inför vikande publiksiffror, och vill fyra av de mest kulörta och sprakande fyrverkerierna direkt.

Annons

Jag pratade med YIF-stjärnan Kim Andersson om det inför säsongen, och han tyckte att det var ett felgrepp. Att en premiär ändå är en premiär, het i sig själv oavsett om det är IFK eller typ Önnered som står på andra planhalvan. Att man kunde spara på derbykaramellen några omgångar. Nu framstår handbollsligan som en fyraåring som av mamma och pappa fått förmaningen att spara på lördagsgodiset men som inte kunde ge mer blanka fan i det och trycker in ett 200-grams Marabou i käften på tvären.

Fredrik Petersen tryckte in två 200-grams Marabou på tvären när det första han gjorde i första seriematchen för IFK på tolv år var att flippa på Anders Persson. Sicken gottegris.

Men han var inte ensam med IFK-dynamit. Jonathan Mollerup kunde flippa han med. Marcus Cleverly gjorde fyra räddningar på rad direkt, och överglänste lätt en Anders Persson som blev utbytt efter 24 minuter. Henrik Knudsen gjorde fem mål i första halvlek och såg inte ut att vara en dag över 25. Jesper Gustavsson sköt ett skott som var så hårt att han – om man tror på att även döda ting är besjälade – måste ha dödat stolpen. Christoffer ”Krall” Svensson och Johan Nilsson i mittblocket såg ut som Röda havet innan Moses delade det. Ett hav där YIF:are drunknar.

Men trots att det alltså är en säsong där man verkar vilja bränna av allt direkt, sparades det på en del.

Trots heta känslor fick vi inte se några slagsmål, inga tränare uppvisade på läktaren, och Kenneth Andersson käkade inte ens upp något timeoutkort.

Vi fick ”bara” se 2475 personer på läktaren vilket väl egentligen får ses som godkänt, även om det är några hundra ifrån publikrekordet.

Och Marcus Cleverly blev ju inte ens pappa under matchen, vilket före densamma målats upp som ett skräckscenario för IFK. Det hade ju annars varit ett koncept för pausunderhållning att fila på, ifall publiken mot förmodan skulle svika den här säsongen. Liveförlossning mitt på plan. Nja, kanske inte.

Nu såg Marcus Cleverly ut att vara på väg att bli en av många röda matchhjältar. Men i stället:

Anders Persson kom åter in i matchen och visade att man inte behöver vara bäst hela tiden, bara vid rätt tid. Marcus Cleverly gjorde flest räddningar, men Anders Persson rätt räddningar.

Ludvig Hallbäck visade varför han kommer att vara hela den här ligans stora sensation i år. Jag lovar er. Bakåt började laget visa det vi brukar kalla för ”det vita hjärtat”. Man satsade på rätt ställe i anfallsspelet och lyckades till slut få försvarsgiganten Christoffer Svensson utvisad för tredje gången och därmed få honom uppvisad på läktaren.

Annons

YIF gav IFK den viktigaste av lärdomar, som ”di röe” som nykomlingar kommer att ha stor nytta av den här säsongen. Lärdomen att det inte räcker att smälla högt tidigt, man måste dessutom smälla länge.

Annons
Annons
Annons
Annons