Jan Ohlsson: ”Tillhör en utdöende art i elitidrotten”

Det har gått tolv år sedan Fredrik Petersen drog av sin röda tröja efter en slutspelsmatch mot Hammarby 3 april 2006. Han lämnade Ystad som en spjuver med obegränsad talang och ”VM-guld” på sportbilens nummerplåt. Och återvänder till moderklubben som en vuxen man med ännu tyngre meriter.

Fredrik Petersen har blivit tvåbarnspappa och insett att livet inte i evighet kommer att bestå av flippar och knorrar, utan snarare av Harry och Hilding; sönerna på sju och tre år som Fredrik har tillsammans med hustrun Frida.

Valet av IFK Ystad är början på slutet på Fredrik Petersens handbollskarriär. Men det är också en smygstart på ett nytt yrkesliv, där strålkastarskenet från tv-kamerorna möjligen ersätts av pannlampa på en bygghjälm. Om han nu väljer att gå i pappa Prebens fotspår, vill säga.

En del är sig likt sedan Fredrik Petersen lämnade klubben för tolv år sedan. Mycket är det inte.

Under tiden Petersen härjat i Europa har IFK Ystad fallit – och rest sig. Klubben har varit konkursmässig och misskött, för att komma tillbaka och bli en del av handbollsligan. Två gånger om. Människor runt klubben har kommit och gått. En klubbikon som den oförliknelige ”Kelle Mårten” har gått ur tiden och lämnat en stor summa pengar och ännu fler anekdoter i arv till klubben. IFK har glädje av båda gåvorna. Och, just det, Österporthallen har plockats bort och en arena har skjutit i höjden på samma plats.

Sådana saker. Tolv år är lång tid.

Onsdagens ”bomb” är en den mest spektakulära övergången inom Ystadshandbollen sedan Kim Andersson presenterades som återvändare i Ystads IF i mars 2015.

Spelare som Fredrik Petersen, med lika genuina och orubbliga känslor för sin moderklubb, är sällsynta i dagens idrott. Han tillhör en utdöende art. Det finns inte många som lika lojalt ställer sig bakom klubbens värderingar och där klubbmärket har en lika stark emotionell effekt som det har på Fredrik Petersen.

Han har alltid varit tydlig med att karriären skulle avslutas med någon säsong i moderklubben, förr eller senare.

Det blev förr.

Det blev nu.

Pendlingen till Malmö är över. Nu blir det hojen till hallen och betydligt mer tid till familjen. Nu ska Petersen pressa sin 35-åriga kropp till att nita fast IFK Ystad i handbollsligan. Det tror jag han lyckas med. Förutsättningarna är betydligt bättre än senast IFK var uppe.

Är det inte något vackert i att se stjärnor återvända till den miljö de är sprungna i?

Jag har sett fotbollsspelaren Anders Andersson göra comeback i Svenstorps IF och Karolina Westberg vända hem till Skillinge IF. Det är som när gamla Amerikaresenärer återvänder till släktingar i sin småländska by och berättar om äventyren på andra sidan jorden. Lite den känslan.

En del av hemligheten bakom handbollsundret i Ystad är den ständiga kampen mellan YIF och IFK. Klubbarna triggar och jagar varandra.

Å ena sidan.

Å andra sidan.

I framtiden krävs det mindre ”fundamentalism” och mer samarbete. Spelare måste prestigelöst kunna byta handbollsklubb i Ystad, utan att drabbas av ångest, svettningar och stenkastning på Östergatan. Den positiva utvecklingen har pågått under många år och nuförtiden byter ungdomar klubb ganska obehindrat. Att spelarna föredrar att stanna i Ystad i stället för att spela handboll i andra städer i Sverige är viktigare än om färgen på tröjan är röd eller vit. Det är samarbete och sunda relationer mellan klubbarna som stärker handbollens kraft i Ystad.

Jo, jag känner också att IFK Ystads senaste nyförvärv kanske inte riktigt stämmer in i den visionen.

Men.

Fredrik Petersen är Fredrik Petersen.

Maj sägs inte ha varit varmare på 20 år. Frågan är om handbollen i Ystad någonsin har varit det vid den här tidpunkten på året?

Både YIF och IFK har vässat sina lag och sin organisation.

Ystads IF har värvat Mario Lipovac från IFK Kristianstad och Lasse Balstad från Trondheim och plockat in känt folk i ledarstaben: Jan ”Proppen” Karlsson och världsmålvakten Mattias Andersson. Ja, ni hör själva. Tunga pjäser.

Ystads IF ska gå för SM-guldet och ingenting annat

IFK har kontrat med två danska spelare och en halvdansk – Fredrik Petersen.

Nej, jag vill inte påstå att jag längtar efter handboll. Man får så det räcker i det här yrket.

Jag konstaterar bara att det är 16 veckor kvar tills seriepremiären...