Kunglig show av skräckmästaren
Han är själv i god form, skräckfarfar, och han har ett giftigt band i ryggen. Tillsammans bildar den hattprydda australiskan Orianthi Panagaris, Casablanca-bekantingen Ryan Roxie och Tommy Henriksen en sylvass tregitarrattack, som driver upp ett tajt sväng i låtar som ”House of fire”, Billion dollar babies” och ”Hey stoopid”.
Det blir blod också, förstås. "Welcome to my nightmare" öppnar för konsertens skräckteatrala sektion, där Alice Cooper själv blir både halshuggen med giljotin i ”Ballad of dwight fry” och förvandlad till ett monster i "Feed my Frankenstein". Det är ett läckert nummer, Alice försvinner från sin Frankenstein-maskin i ett moln av svart rök och in rusar en fem meter hög jätte.
Kapitel tre är en försmak på Alice Coopers kommande coveralbum och en hyllning till döda vänner, som han själv uttrycker det. Medan Jim Morrisons namn dyker upp på en gravsten får ”Break on through” en lyckad hårdrocksbehandling, ankrad av ångvältstung bas från Chuck Garric. Den följs av ”Revolution” till minne av John Lennon, Hendrix-låten ”Foxy lady” med flyhänt turbosolo från Orianthi och Keith Moon-tributen ”My generation”.
När Alice Cooper mot slutet av showen styr in på en glödande ”Im Eighteen”, i evig trots mot tidens tand, har han publiken fullständigt i sin hand. Vi är alla 18, ibland.