Tidsmaskin till 80-talets bluesrock
Sacramentos finest har tagit nya tag sedan guldåldern där i mittet och slutet på 80-talet. Och det är ett stadigt sådant. Tesla live på Sweden Rock är som att kasta sig ner i en malström tillbaka till ett åttiotal, bortom pudlar och glam, som hittade sin gödning i bluesrockens mylla. Lite av den renaste, mest ärliga hårdrocken för sin tid.
Faktum är att Tesla känns som en välkommen kusin till Guns N' Roses. Axl-skorrande sångaren Jeff Keith är en smärre uppenbarelse till korsning mellan Steven Tyler och Iggy Pop. Lite beskedligare scenpersonlighet bara, matchande den babyblåblommiga skjorta som han är den enda att komma undan med på Sveriges hårdrocksinstitution numero uno.
Men så tappar man också räkningen över hur många "love, sweet love" Keith yppar under eftermiddagskvällen. En kärlek som går igen i de otaliga ballader som dominerar mittparten av konserten och förvandlar en lovande inledning, med "Mama's fool", "The way it is" och en stålsträngad akustiskt inramad "What you give", till en såsig tillställning, i och för sig lagom serverad till festivalbesökarnas kvällsmatskebaber.
Först när Tesla plockar upp esset i rockärmen, dammar av debutplattan "Mechanical Resonance" och väcker liv i gedigna gamla skelett som "Gettin Better" och "Modern day cowboy", vaknar publiken till igen.
