De formar egna silversmycken

– Går det verkligen att göra något av den där lilla biten, inte större än ett tuggumi, undrade någon.

– O. ja utbrister Susanne med ett jätteleende. Du kan göra en sån här eller en sån här eller en sån här.....

Med den demonstrationen lägger sig lugnet bland de nio kvinnorna.

Kursen heter silverlera för nybörjare. Och av silverleran är tanken att man ska göra smycken. Det finns förstås avvikare. En av deltagarna hittade en fin kotte på en skogpromenad och tog med sig den och penslar den med silverpasta.

– Jag ska ha den i julgranen, avslöjar hon. Efter en kort teoretisk genomgång då vi bland annat får veta att silverleran, en grå massa, är en återvinningsprodukt från Japan och tillverkas av Misubishi, får vi öppna våra små påsar och plocka ur lerbiten.

– Lägg nu leran på plastfolien ni har framför er, dutta den med lite vatten, finns i glasen på bordet, och knåda den sedan mjuk i plastfolien, säger Susanne.

Alla lyder. På bordet har Susanne dukat upp allt vi behöver. Det är arbetsklossar, formar, mönsterplattor, palettknivar, spetsar, slipverktyg, en kortlek, olivolja med bivax med mera.

Att jobba med lerbiten är precis som att hantera varm modellera, exakt samma härliga känsla. Men leran stelnar med tiden, det gör ju inte modelleran.

– Om den blir trög kan ni bara dutta på vatten, säger Susanne och visar trixet hur man får en jämnhög silverplatta genom att kavla ut leran mellan spelkorten. Sakta men säkert förvandlas de små lerbitarna till namnbrickor, spännande hjärtan, pelrgoniablad, hängen till halskedjor, broscher och örhängen.

För de som inte vill forma på känn finns det formar av alla de slag att låna.

Nästa steg är att torka objekten och det gör vi i en slags skokartong med hål i. Torkprocessen sköts av en hårfön som satts till hålet i kartongen.

Aj,aj, aj där sprack ett hänge.

– Gör inget, säger Susanne det fixar med silverpastan.

Och så plockar hon fram en sprut med lös pasta och lagar hängsmycket.

Efter cirka 30 minuter hämtar jag mina örhängen i skokartongen. Då är de torra.

– Lägg de på en spegel så ser du, påpekar Susanne. Om det blir imma på spegeln är de inte riktigt torra.

Hur som helst mina var torra och då ska de putsas med putsdukar så att alla ojämnheter försvinner. Det finns tre grovlekar på dukarna.

Det är faktiskt kul att putsa och sitta och lyssna på vad de andra runt bordet snackar om. En av kvinnorna ska försöka gissa yrke på sin granne. Jag kan avslöja att hon misslyckas trots att hon höll på i över två timmar.

Putsade och klara ska mina örhängen brännas i 850 grader med en butangasbrännare och det gör vi i köket. Fyra minuter tar det och materialet krymper med cirka 10 procent.

Sen är det bara att kyla örhängena i ett glas vatten och jobba vidare på att få dem blanka.

Krympningen kan vara besvärlig när man ska göra ringar men det blir först i fortsättningskursen. Den dagen den sorgen.

– Kaffet är klart, säger Susanne och vi samlas i köket. Tillbaka vid våra arbetsplatser fortsätter arbetet och jag putsar mina örhängen först med en stålborste och därefter ett polerstål.

Mycket nöjd sätter jag på örhängena och får förstås mycket beröm. Det hör liksom till.

Det är verkligen en härlig känsla att få skapa något. Det är lätt att göra smycken eller julgransprydnader i silverlera och det krävs varken designutbildning eller förkunskaper. Det handlar bar om att våga och släppa loss.

Vi gick tre gånger tre timmar på Studieförbundet vuxenskolan och alla var nöjda med vad de åstadkommit. Dessutom kan man fortsätta att skapa smycken hemma för det är inte så dyrt att skaffa verktyg. Det är silverler som är den stora kostnaden.