De tänker aldrig sluta att berätta

I går fick eleverna i sista årskullen på Bollerups naturbruksgymnasium mer kunskap om andra världs-kriget.

Abraham Popinsky växte upp som barn till en mästare i textilfärgning. Han hade också en mor och två systrar. I den miljön, i en trygg barndomstid, smög sig ondskan. Först som en anspänning som övergick i hat och ond bråd död sedan grannar, inte sällan av rädsla, angav de judar som de delat vardagen med.

– Far och jag tvingades att fly till släktingar när vi kallats till förhör.

Sedan början av 90-talet har Abraham Popinskys föreläst ute på skolor. Det har han lovat att fortsätta med så länge benen bär honom. Historien får inte glömmas.

– Vi återvände till familjen när den, precis som alla stadens judar, trängdes ihop i Litzmannstads ghetto, skapat av Polens bödel, Hans Frank.

Här delade familjen bo-stad med två andra familjer, varar en de inte kände.

– Det var trångt och fattigt. Var fjärde jude dog av svält och sjukdom. I andra delen av ghettot bodde Judith, som var då tonårige Abraham Popinskys flickvän. Men deras förhållande blev avbrutet av deportationen. Från denna har han minnesbilder som aldrig lämnar honom:

– Soldaterna kom för att hämta de judar som inte var nyttiga, gamla och barn. Vi försökte gömma mormor men de hittade henne. På väg ut vände hon sig om och såg på oss. Jag stod gömd bakom ett draperi. Jag såg att hon visste vad som väntade:

– Mödrar försökte gömma sina barn eller bad om att få följa med. Barnen slets ifrån dem och kastades ut genom fönstret på ett lastbilsflak nedanför.

När Abraham Popinsky berättar sitter eleverna helt tysta. Tagna av det obegripliga.

– Judar kördes iväg i bussar som stannades på landet. De låstes sedan man lett in avgaser. Det var föregångaren till gaskamrarna.,

Året var 1944 då familjen splittrades sedan de körts bort inlåsta i godsvagnar.

– Vi visste att vi var på väg mot en förintelse men vi visste inte vart. Tillsammans med sin far hamnade han så småningom i Auschwitz och Birkenau .

– Här fanns kapacitet att producera 150000 lik i månaden. Det var så det var. Det var en fabrik där man producerade lik.

Både han och hans far klarade sig och befriades den 15 april 1945. De kom så småningom till Sverige. Där fick han på en lista se sin yngsta systers namn. Och sin flickväns!

– Det var jag som hittade henne.

Säger han och ler varmt mot Judith där hon efter lektionen står vid hans sida.

Nästa år hoppas de vara tillbaka. För att berätta det som inte får glömmas.

Jea Jonsson

0417-125 86

jea.jonsson@allehandasyd.se