Den alternativa jourlägenheten

Lund har alltid varit känd för sin svåra bostadssituation och enligt den senaste tidens rapporteringar om husockupanter som tagit saken i egna händer verkar läget knappats förbättrats.

Under min turnébland andrahandskontrakt så var kollektivet på Klostergatan det flottaste vars innergården samsades med Grand hotel.

Den absolut sunkigaste lägenheten var en etta på Klostergården som i det närmaste kan betraktas som en cell. Utsikten man hade från den enda föns-terrutan var en tegelvägg och eftersom detta omysiga krypin låg på första plan såg man sällan solljuset.

Denna lya tjänade som ett slags högst olagligt jourhem. Någon gång hade en tjej haft kontraktet men sedan flyttat utomlands. Hon gav nyckeln till någon som akut behövde lägenheten men "glömde" att skriva över kontraktet.

Sedan fortsatte en kedja av nyckelbyten och stället blev känt i många kretsar som Nödlägenheten. Grejen var ju att den var så ful att man snabbare än snabbt flyttade så fort man hittat nåt annat. Vad som helst var ju bättre än cellen.

Själv bodde jagi denna not so stylish lägenhet i tre omgångar. En gång med min pojkvän, en gång efter att det tagit slut med densamme och en gång tillsammans med en kompis.

Med en våningssäng kunde man kors i taket klämma in en soffa. En liten en. Påfrestande är årets understatement.

Lägenheten var också den sista jag bodde i innan jag tog flyttlasset till Malmö. Jag skickade naturligtvis nyckeln vidare men än i dag kan jag drömma om denna adress och hur den står tom och öde utan att hyresvärlden har en aning.

Vem vetkanske bor någon kontraktslös stackare där.

Hoppas bara att de svarta garderobsdörrarna med påklistrade spegelskärvor à la 80 tal är long gone...