Estradören Emil Jensen tar publiken i famn
Jag tycker inte om uttryck som slutar på -ist för i och med att man gör det lätt för sig och tar enkla vägar så leder det också till fördomar, säger Emil Jensen.
Inför ett mer eller mindre fullsatt bibliotek på Österlens folkhögskola lekte han dock mer än gärna med gamla talesätt som den ordvrängande cirkusartist som han på senare år gjort sig känd för.
- Det är kul att vända på ordspråk och att använda dem på andra sätt, säger han.
Det som styr ämnesvalet i föreställningarna är rätt och slätt vad som känns angeläget för Emil Jensen själv.
- I bland kan det handla om personliga saker, som att man förlorat någon nära eller att man är kär, medans vissa dagar kan det handla om mer vardagliga saker. Men bara för att han är personlig på föreställningen innebär det inte att han inte är privat när det gäller intervjuer.
- Jag har valt att inte prata familj och liknande där har jag valt att dra gränsen.
Lika lite som han är grabben som drar upp gitarren på fester eller använder omgivningen som research för sitt skrivande.
- Jag försöker nog skilja på jobb och i stället hålla en lite skön lägre profil i det privata livet. Folk tror ofta att bara för att man "spelar" sig själv på scen så är man så jämt. Att uppträda på folkhögskolor är speciellt och under måndagen gästade han även skrivarlinjens elever. Vanliga frågeställningar är hur man lyckas i branschen eller varifrån inspirationen kommer.
- Jag skriver om vad som jag tycker är viktigt och då finns det egentligen ingen risk att tänka för mycket på hur det ska tas emot. Artistresan började med att han spelade musik och kände sig tvingad att skriva texter för att alla andra gjorde det.
- Sedan upptäckte jag att jag var bra på mellansnack som sedan spårade ut till att likna en ståuppgrej.
Publiken gör också stående ovation efter extranumret.
- Jag är inte feelgood eller feelbad utan bara feel. Jag tror publiken ofta upplever en slags tröst och det gäller att inte ducka för allvarliga och tragiska saker.
- Det händer att folk bölar och jag tycker om när det finns rum för både skratt och gråt.
