I Margits och Almas fotspår
När Karin Brunk Holmqvist väl började skriva på sin senaste bok gick det snabbare än någonsin tidigare. Förmodligen för att hon för första gången skrev en skröna som tilldrog sig i en miljö hon känner utan och innan och då inte bara geografiskt.
Och för att hon hade så roligt när hon skrev Sirila gentlemän sökes.
- Det kändes helt rätt från början, både med platserna i Tomelilla, med personerna och berättelsen. Jag hade lite samma känsla som jag hade med Potensgivarna, den bästsäljande boken hittills, och det flöt på jättebra. Boken blev klar redan till bokmässan vilket inte alls var planerat.
Karin Brunk Holmqvist presenterade dock boken vid ett "smygsläpp" på Bokens Dag i Skillinge och det fick stor genomslagskraft. Den första upplagan såldes nämligen nästan slut till Bokmässan i Göteborg i mitten av september. Nu är den tryckt i en andra. Hon har definitivt blivit Kabusa Förlags "mjölkko".
Redan har hon föreläst på flera platser med nya boken. Förra veckan var det biblioteket på hemmaplan - inför fullsatt hus. Har hon kanske, mot alla odds, blivit profet i sin egen stad? Sådana stora ord om sin person törs hon dock inte ta till. Vad hon främst vill med sina skrönor är att underhålla och kanske inge hopp:
- Jag vill visa att det aldrig är försent att ändra på något i sitt liv. Det finns inget som hindrar att man har det kul till och med på ålderdomshemmet. Som ju Margit och Alma har.
Det är så de heter, huvudpersonerna. De är grannar som hamnar som tillfälligt boende på servicehemmet Solgläntan i väntan på en lägenhet. Deras hus ska nämligen rivas för att ge plats åt en genomfartsväg.
Den frågan har oppositionsrådet Kjell Johansson drivit framgångsrikt tills Margit och Alma sätter käppar i hjulet. De kommer nämligen på honom med att vänsterprassla med enhetschefen på "hemmet", Ulla Ström. Och det är bara början på något som skulle kunna kallas litterär sängkammarfars...
Nära "hemmet" finns en park dit Margit och Alma gärna går på promenader. Det ser nästan ut i fiktionen som i verkligheten.
- Stadsparken och Byavångshemmet är några av de miljöer som jag hade i tankarna när jag skrev boken. När jag skulle ge namn åt det äldreboende som är centralt i historien fastnade jag för Solgläntan eftersom jag var säker på att det inte fanns.
- Jag tyckte jag hade undersökt saken ordentligt men så visade det sig att det ändå finns ett gruppboende med det namnet.
Även om hon har använt sig av verkliga platser i boken så är personerna helt fiktiva. Och det är ju av stor vikt att en romanperson inte kan förväxlas med en verklig.
- I sista minuten upptäckte jag till exempel att det i samma område faktiskt finns en man som heter likadant som en person i boken. Lyckligtvis var det inte för sent att ändra på det.
- Jag skriver ju om äldre människor och visst, de fiktiva personer jag skapar har drag av människor som finns men de består av en blandning av intryck jag har fått.
Precis som dagens äldre är Margit och Alma i någon mån "med sin tid". De går en datorkurs och funderar på att söka kontakt med några män via annonsering "på nätet". Men det blir till slut en annons i Ystads Allehanda. Boken fick sin titel ur denna:
"Sirila gentlemän sökes. Vi är två ensamstående damer, 81 och 79 år, varav en är lite halt. Vi söker varsin manlig vän. Vi vill gärna att ni bor i Tomelilla eller dess närhet och har bil så ni kan köra oss till Kivik när fruktträden blommar. 'Sista försöket"
Vilka förvecklingar det blir ska inte avslöjas på den här platsen. Däremot kan författaren utlova igenkännande leenden och välbekanta platser som Eckerlunds, YA-kontoret, Stadsparken, folkparken, villakvarter, kommunhuset, ankdammen, bilbingofältet, parkeringen vid svamparondellen, Stora Hotellet, kyrkogården och koloniområdet.
Bara för att nämna några.
