"Ingen generation har varit med om som mycket som min…"

"Men allt har sin ände, alla uppdrag är nu lämnade. De flesta som jag samarbetat med är döda. Men minnena står kvar."

Avslutar Wille Sjöberg sina memoarer.

- Jag tänker inte ge ut någon bok, det är inte därför jag skriver utan för att lämna över min historia till min son, mina barnbarn och barnbarnsbarn, säger Wille och plockar fram ytterligare några fullskrivna häften, skriva för hand med en vacker handstil. Bland annat en som heter en Biodlares memoarer och handlar om Willes intresse och erbete med bin under tiden 1932 till 2005.

- Jag vara 12 år när jag kom hemasande med min första bikupa, säger han. Den kostade 1 krona. Mina föräldrar blev inte glada, kan jag säga. De tyckte jag skulle ägna min tid åt ett riktigt jobb i stället.

Men om de bara visste hur fel de hade. Wille har gjort mycket för biodlingen genom att korsa och förädla olika raser. Och som mest hade han 50 bisamhällen.

- Nu har jag bara tre kvar men säljer fortfarande honung. Wille är en man med många järn i elden så förutom att han skriver fyller han sin tid med bin och träsnideri. Innan Wille blev pensionär var han också aktiv i föreningslivet och politiskt engagerad för centerpartiet, 23 år som ledamöte i kommunfullmäktige, varav fyra år som ordförande i partiet.

- Jag har också varit nämdeman under åtta år, ordförande i Andrarums biodlarförening i 40 år och ordförande i Andrarums småbrukarförening i 20 år, berättar han.

- Jag tror ingen annan generation har fått uppleva en sån utveckling och varit med om så mycket som människorna i min, fortsätter han och lägger tillbaka sina böcker i hyllan.

Vi har egentligen kommit för kolla om ryktet på bygden är sant, det vill säga att han med sitt träsnideri är en jäkel på att porträttera välkända gubbar. Han bor tillsammans med sin fru Helmi i utkanten av Brösarp dit de flyttade för 25 år sedan när de sålde sitt lantbruk i Järstorp.

Helmi och Wille träffades på folkhögskolan i Tomelilla under kriget.

- Skolan kallades då för äktenskapsskolan, avslöjar Helmi.

- Så ni vill se mina gubbar, säger Wille och visar in oss i vardagsrummet där han har Edvard Persson och Gunnar Sträng, de första han gjorde. Resten har han nere i källaren.

Wille går före och visar vägen. Det är ett stort hus och inte helt lätt att hitta. Men ner kommer vi och kan konstatera att ryktet inte är det minsta överdrivet. Där står de på rad. Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Carl Bildt, Wihelm Moberg, Harry Martinsson, Fritiof Nilsson Piraten, Carl Alfred, Sten Richard med flera.

- Jag skulle tro att det är ett hundratal, säger han och ser sig omkring i rummet. Och så har nog gett bort lika många, tillägger han

Han är mycket blygsam när vi överöser honom beröm. Det är obegripligt hur han med sina stora händer och bara en Morakniv lyckas få fram anletsdragen, kroppshållningen och alla fina små detaljer på trägubbarna.

- Hmmm... jaa... det är en hobby jag haft under åren, säger han med ögon som avslöjar vad han egentligen känner. Han visar in oss i pannrummet där han har sina trädstumpar i lind snyggt staplade i väntan på att förvandlas. Intill stapeln står hans blåmålade pinnastol som han sitter på när han täljer.

- Men bara under vintern, tillägger han. På sommaren har jag trädgården och mina bin.

Den första gubben, Edvard Persson, gjorde han redan 1964 när han och Helmi fått sin värmepanna installerad på gården i Järrestad.

- Jag tyckte det var så varmt och skönt att sitta därinne, avslöjar han.

Sonen Alf, som också är biodlare och har en gård i närheten av sina föräldrar kommer på besök.

-Jag brukar titta in och dricka en kopp kaffe när jag är här och handlar säger han.

Vi måste tyvärr tacka nej och åka vidare.

- Men du måste ta med dig några äpplen, säger Wille. Vi har hur mycket som helst.