Annons

När livet bara stannar av…

Att förlora en anhörig till demenssjukdom kan vara en chockartad upplevelse och många reagerar med att förtränga och förneka de allt mer tydliga signalerna. På Närstödscentrum är målet att nå den som vårdar den anhörige så fort som möjligt, innan det gått så långt att man tappat sitt "vanliga" liv.
Tomelilla • Publicerad 14 november 2008
Det är lätt att känna att allt fokus läggs på den sjuke och att den som står vid sidan om är osynlig. Ju tidigare man får stöd som anhörigvårdare desto snabbare minskar stressen. Bild: ScanpixFoto: 

YA har träffat en kvinna i 75-årsåldern som är en av dem som relativt snabbt kom i kontakt med organisationen. Hon vill vara anonym av hänsyn till sin make och vi kallar henne för Karin.

Det här är hennes historia. - Jag förnekade alla signaler i början, jag kunde helt enkelt inte acceptera men det jag hörde och märkte stämde inte.

Annons

Sedan ett år tillbaka har hennes make haft en lättare form av demens och steg för steg har både personligheten förändrats och han har klarat av mindre och mindre vardagliga saker.

Det är tydligt att det varit en svår resa att som anhörig stå vid sidan om när den man älskar allt mer försvinner.

- Jag har nog känt varenda känsla som går att känna. Desperation, ilska, sorg och ensamhet. Det allra värsta är övergivenheten.

Det är inte lätt att prata om situationen och hon får ofta avbryta samtalet för att samla sig men Karin vill berätta så att fler ska få stöd.

- Det klagas så mycket på vård och skolor och jag vill lyfta fram att det faktiskt finns något positivt också. För mig är närstödet allt.

Det är svårt att ta in hur en människa som alltid fungerat som vanligt, och i själva verket varit mycket kompetent, plötsligt måste ha hjälp med de enklaste saker. Och det är inte alltid lätt att förklara för omgivningen.

- "Men han verkar ju pigg och kry" säger många efter att de träffat oss en kort stund på byn, säger hon.

- Sedan vet de inte att han strax därefter kan vara helt borta. Det är ju som han också "skärper" sig. Karin tror också att det är skillnad på hennes generation där mannen oftare tagit hand om ekonomi, bostad och bil. Vilket gjort att hon varit tvungen att ta över nya ansvarsområden som hon aldrig handskas med tidigare. Hon säger att det var som om livet stannade.

- Man förstår helt enkelt inte hur det kan bli så här, att personen man levt med i många år inte längre fungerar. Dessutom måste det vara kränkande för en person som haft så mycket ansvar. När jag har gjort saker där jag menat väl har det tolkats som tvärtom.

Att hon fortfarande är inne i processen gör att hon känner sig skör och ibland panikslagen över det hopplösa i situationen.

Annons

- Då kan jag vända mig till Närstödscentrum som vet vad det handlar om och ofta behöver man inte ens säga något, det räcker med en kram eller två. De är min livlina och det är så otroligt viktigt.

Just att man nästan tappar bort sig själv är ett av de största problemen med att vara anhörigvårdare. Allt mer tid går åt att vårda den sjuke och sociala intressen och gamla mötesplatser går förlorade. Ett annat problem är känslan av att man måste fixa situationen och vara stark. Allt ljus hamnar också på den som är sjuk och man glömmer bort den som står vid sidan om.

- Jag har varit väldigt långt nere ibland. Man kan bara belasta anhöriga och vänner till en viss gräns för alla i vår ålder har ju någonting som drabbat en. Hon är kritisk över hur svårt det är att få vård om man mår psykiskt dåligt.

- Antingen får man gå psykakuten eller så måste man beställa tid och då tar det för lång tid. Man sparar på fel sätt för vad tjänar man på om det blir två som ska tas hand om?

Karin går även och samtalar med en terapeut om sina känslor. Hon konstaterar att kontakten med När-stadscentrum lett till att hon börjat förlika sig med situationen.

- Nu har jag börjat ta hand om mig själv. Det är bara som det är och inte som jag vill att det ska vara. Så är det.

Under några timmar i veckan har Karin tid till sig själv för att göra egna saker.

- Man är inte fostrad så att man lämnar i från sig ansvaret till andra. Men nu vet jag att man har rätt till ett eget liv.

Jenni Dahlgren
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons