Stickcafé höstens grej i Brösarp

Värmen, inte bara från den öppna spisen, känns redan i hallen. Kring ett långt, långt bord mitt i det stora rummet sitter elva stickande kvinnor och en man . Bordet är för övrigt fyllt av garnnystan i alla tänkbara färger, bandrullar, stickbeskrivningar och böcker, lite korgar och annat som hör stickning till.

Det är Lisen Ericsson och Christer Nilsson som tagit initiativet till detta. Och vilken tur att det finns människor som Christer och Lisen som fattar att det är mycket roligare att sitta tillsammans och sticka, virka, sy eller vad man nu gör, än att sitta själv på sin kammare.

Det vackra huset har de fått låna av Anders Cederlund, Mr Gästis, som till vardags har huset till konferenser.

- Det var hans bostadshus en gång i tiden, avslöjar Lisen, det vill säga tills han var tvungen att flytta ut för att han hade dubbelbokat en konferens.

-Hösten är ganska lång, mörk och tråkig för många, fortsätter Lisen. Så för att hitta på nåt att göra tillsammans valde vi att starta ett stick-café. Det är ju inne att sticka nu också, och vi kommer att träffas här var 14:e dag.

Lek Svensson varken hör eller ser något annat än sina grova stickorna som hon håller krampaktigt. Hon är precis som Petra Olsson, nybörjare.

Båda har valt att sticka varsin halsduk.

- Det är ett bra val, tycker Christer som stickat i 43 år och är lite av en kändis i stickningsvärlden. Att sticka ett rakt stycke med bara räta och aviga maskor är ju trots allt det lättaste man kan göra, tillägger han.

Trekants-schalar är ett populärt plagg och vill man ha den mönstrad eller melerad finns det nu mera garner som sköter den saken.

- Det tycker jag är toppen, säger Christer, betydligt smidigare än att sitta och räkna maskor och byta från den ena färgen till den andra, till den tredje... Då stickor jag hellre flätor som de irländska fiskarna fyllde sina dagar i land med .

Christer är vad man brukar säga "torsk på att sticka" han kan sitta och sticka 18 timmar i sträck och samtidigt och lyssna på en cd-bok.

- Det är underbart, säger han. Det är som yoga för själen.

Lise, är precis som Christer en van stickare men ska ändå göra en halsduk. Men lite annorlunda. Hon stickar in sidenband med det fluffiga garnet och tappar medvetet maskor för att halsduken ska få ett speciellt mönster.

Leka och Petra kämpar på med sina tjocka stickor, men det tar sin tid att sticka ett varv. Petra fick lära sig sticktekniken i skolan men hon förträngde den kunskapen för hon tyckte det var så tråkigt.

- Jag valde träsljöd istället, säger hon. Men nu tycker jag det är roligt att lära mig sticka. Det återstår förstås att se resultatet.

- Ska vi inte fika nu undrar Lise. Jag har äppelkaka och vaniljvisp i köket.

Ingen protesterar. Istället reser sig alla och går och hämtar sin beskärda del av smaskigheterna. På rasten diskuteras oklarheter i olika mönster. En del är faktiskt riktigt knivigt att förstå.

Linda Ahlm är ensam om att ha en stickpåse. Den är gul med Musse Pigg broderad på framsidan och har tidigare fungerat som slöjdpåse.

- Jag sydde den i skolan på 80-talet. berättar hon. Alla i min årskull hade gula påsar. Klassen över hade gröna.

Anders Cederberg kommer in för att kolla läget och prata bort en stund. Han tblir imponerad av vad han ser men tackar ändå vänligt men bestämt nej till erbjudandet att sticka.

Istället lägger han några vedträn på elden innan han återgår till arbetet på Gästis.

Berit Ekman från Vitabytillhör den gruppen som nästan alltid har en stickning i händerna.

- Jag vill inte kasta bort min tid med att bara titta på tv.

Det märkliga är att hon inte vänder stickningen när hon ska sticka aviga maskor.

Hon stickar fram och tillbaka, fram och tillbaka precis som en stickmaskin.

- Det är praktiskt eftersom jag är vänsterhänt, säger hon och avslöjar att hon gett ut en stickbok för vänsterhänta.

I Brösarp kan invånarna konsten att förgylla vardagen. Är det inte pubkvällar, utställningar, shower, matlagning, modevisningar eller orienteringstävlingar så är det stickning de träffas kring.