Filmrecension: The emoji movie

Filmkritikerns roll ifrågasätts mer och mer i takt med demokratiseringen av tyckandet på internet. Men utan kritik kommer filmer som "The emoji movie" att bli mycket vanligare, en framtid vi alla borde vara mycket oroliga för.

Av rädsla för negativa recensioner lade filmbolaget Sony sina amerikanska pressvisningar av "The emoji movie" väldigt sent. På det sättet kunde de undvika usla biljettsiffror under den första viktiga premiärhelgen. En effekt som annars är förväntad efter omdömet "rutten" (under 59%) på databasen "Rotten tomatoes" som samlar ihop recensioner till en sammanlagd procentsats.

Databasen är knappast ett facit på konstnärliga kvaliteter och "The emoji movie" har i nuläget genomruttna 7% på sajten vilket, rent objektivt, ändå är en alldeles för hög siffra.

Filmen är ett slags korsning mellan "Toy Story" och "Tron" där emojin Gene får identitetskris. Han vill uttrycka sig mer än hans emoji-jobb som "meh" kräver. Men ledningen, förkroppsligad av en ständigt överlycklig mellanchefsemoji, ser Genes färgstarka personlighet som ett tekniskt fel som behöver raderas. Gene måste rymma tillsammans med "high five"-handen för att hitta en hacker som kan omprogrammera honom. Äventyret kan börja. Om man med "äventyr" menar att följa emojis när de hoppar mellan text-appen, papperskorgs-appen och dropbox-appen - jagade av raderingsrobotar. Den oinspirerade resan fungerar mer som en styltig reklamfilm för strömningstjänsten Spotify och mobilspelet Candy Crush än som faktiskt berättelse.

På ytan handlar alltså "The emoji movie" om att "våga vara sig själv" i en strikt företagskultur som vill radera ens individuella egenheter. Men alla försök att trycka in känslor, personlighet och humor landar ironiskt nog så platt att filmen i praktiken blir ett propagandaverk för exakt den typen av själlös gemenskap.

TT