Orterna vi älskar att hata

På årets upplaga av Way Out West visas "Fucking Åmål" i nyrestaurerad kopia och i höst ger Agnes Lindström ut ungdomsromanen "Hata Gustavsberg". Ungas längtan bort från småstäderna är ett tacksamt ämne att skildra i kulturen.

Som i Elin Cullheds debutroman "Gudarna" från 2016. Där längtar tonårstjejerna, eller gudarna, Bita, Lilly och Janne bort från en liten stad mellan Uppsala och Gävle:

"Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit." Platsen som beskrivs är Tierp. En stad som Elin Cullhed i tidig ålder fick höra var det värsta stället man kunde befinna sig på.

Stannar kvar

Hon beskriver stämningen i barndomsorten som sluten, ingen skulle "för i helvete" sticka ut. I romanen ville hon därför att huvudpersonerna skulle kriga mot alla kvävande strukturer de blir påtvingade.

Hon tror att det positiva med de klassiska landsbygdskildringarna, även om de kan vara mörka och dystra, väger över det negativa.

Regionalpolitik

En stad som beskrivs i ett mer romantiskt skimmer är Östersund på skivan "Jag vet hur man väntar" från 2006, av bandet Vapnet som slog igenom med låten "Kalla mig". Sångaren och låtskrivaren Martin Abrahamsson berättar att han ville ta sin hemstad, "en vanlig och ganska tråkig plats", och göra den lite mer magisk.

Queer landsbygd

I pjäsen "Landet inuti" skildras en annan bild av landsbygden och småstäder. Om dem som valde att stanna kvar trots att självförverkligandet som hbtq-person är så starkt förknippat med att fly hålan för storstaden.

"Saknar historier"

I fjol reste han och det konstnärliga teamet bakom pjäsen runt i Sverige, från Gnosjö till Kiruna, och samlade in erfarenheter från dem som stannat kvar. De flesta uttryckte en stark kärlek till sin ort men också en avsaknad av berättelser om den platsen som en möjlig plats att stanna på.

TT