Bastis fana vajar för alltid högt

En upprättelse tillägnad en sann vän och prydnad för svensk handboll.

I början av 1960-talet lärde undertecknad känna en liten glad, positiv och ödmjuk kille. Vi sammanstrålade på Siriusordens gård i Ystad. Det som sammanförde oss var – naturligtvis – handbollsintresset. Åtskilliga är de straffkasttävlingar som skedde här.

Denne blott sexåriga "lilla parvel" visade redan då en otrolig, nästan onaturlig talang, för sporten. Naturligtvis handlar detta om Ystads främste handbollspelare och handbollsledare, med svenska mästerskap både som spelare och ledare och långt över 100 landskamper, Basti Rasmussen. Han var då så liten att han sprang mellan benen på oss andra, samt snurrade upp oss så vi inte visste var vi var.

Naturligtvis uppmuntrade vi honom att börja träna aktivt. Glädjande nog hörsammade han vårt önskemål. Resten är som hämtat ur Rekordmagasinet. Trots alla sina framgångar förblir han alltid den "lilla ödmjuka" människa jag mötte på Sirius. Han glömmer aldrig bort sina vänner, och kan stå beredd att ge en hjälpande hand minuterna efter vi talats vid på telefon.

Därför blir man bestört då beskedet om att förtroendet för denna helyllekille inte finns kvar hos IFK Ystad, hans egen moderklubb. Aldrig har närheten till min konfirmationsprästs "Tema för nattvardsgudstjänsten" känts mer påfallande – nämligen: "När falska profeter talar".

Någon vis man upplyste mig en gång om att det är lättare att starta krig än att få slut på det. Därför vädjar undertecknad till de ansvariga i IFK styrelse att följa dessa visdomsord, ty ni har redan åstadkommit något av ett krig. En skada som skakat hela Ystad och dess handbollälskare.

Till Basti vill jag bara säga: Din kunskap om sporten handboll är oomtvistad och din fana vajar för alltid högt!

Barndomsvännen

Göran Bengtsson