Behövs stripporna på Kiviks marknad?
Jag läser att stripporna är tillbaka på Kiviks marknad efter ett par års uppehåll. Min tolvåring läser också detta och undrar VARFÖR de är tillbaka? Vi diskuterar ofta jämställdhet i familjen och det har resulterat i att tolvåringen uppmärksammar sådant som luktar sexism och/eller verkar vara nedvärderande för det ena eller andra könet. Ska det finnas stripp-tält så krävs kraftfullare polisövervakning än annars.
Jag läser vidare att denna bevakning är kostnadsfri i år! För vem? Vilka betalar? Så illa är det alltså, det handlar om slantar och det vore kanske väl naivt att tro att marknadsarrangörerna börjar ta sitt ansvar för vilka signaler de sänder ut till barn och ungdomar genom att sanktionera denna typ av "underhållning".
Många är de som anser striptease vara något förlegat, löjeväckande och riktigt töntigt. Jag förstår deras hållning, men menar att det finns en annan dimension också. Att framställa tjejer/kvinnor, vilket ofta förekommer och killar/män, vilket sällan förekommer, som hjärndöda objekt bidrar starkare än vi tror till att konservera våra fördomar om hur vi ska vara, läs bete oss, som kvinnor respektive män.
I skolans värld, där jag verkar, finns en mängd uppdrag att utföra. Det finns klart och tydligt uttryckt i läroplanen för samtliga stadier att skolan ska arbeta "aktivt för att motverka traditionella könsmönster".
Alla som har gått i skolan har i regel uppfattningen att verkligheten i skolan inte riktigt är densamma där som utanför. Vilken verklighet har störst värde? Vi kan arbeta med jämställdhet i skolan tills vi blir blåa i ansiktet, det för förmodligen jämställdheten i Sverige något, litet framåt.
Stripptältet på Kivik framstår kanske som harmlöst och helt poänglöst att belysa för vissa men lägg det till högen av all annan sexualisering i vårt samhälle och få perspektiv.
Journalisten Marianne Ekdahl frågar i Sydsvenskan Jerker Persson på marknadskontoret om stripporna och får ett "skämtsamt" svar: "Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken". Hur kul är det egentligen och hur många män är det som känner igen sig?
Jag tycker att vi ska sluta fundera över hur Gudrun Schyman eller någon annan i feministiskt initiativ skulle ha kommenterat detta och i stället formulera en egen åsikt. Om vi på allvar vill hjälpa våra barn och ungdomar upp ur de utnötta fördomshjulspåren så är det läge att reagera på de till synes små "harmlösa" företeelserna i tillvaron.
Britten Dehlin
lärare, genuspedagog
Simrishamn
