Orättvist att få bära sitt barns falska anklagelser
Genmäle till signaturen Ett sorgset skilsmässobarn (den 8 november).
Mitt älskade barn! Du lever i en inbillad paranoid värld. Det talade din farfar om för dig, när du lämnade brevet till honom.
Du har inte förlorat din farfar på grund av orättvis behandling. Men du fortsätter ställa orättfärdiga krav på honom, krav som syftar till att splittra, och det går han inte med på. Både han och jag försöker ge dig all den kärlek och omsorg vi förmår, men du vill inget ta emot, när du enögt bara accepterar din mammas version. Din farfar har själv på nära håll sett allt som har hänt både före, under och efter skilsmässan och han har därför en helt annorlunda syn än den du försöker tvinga på honom.
Din mammas beteende gjorde mig sjukskriven i nästan tre år. Hon är den direkta orsaken till att jag förlorade mitt arbete. Så vem som har misshandlat vem psykiskt och vem som har tagit vems pengar och sätt att leva kan diskuteras. Man kan inte ha samma levnadsstandard som sjukskriven, då hustrun dessutom är förtidspensionerad.
När detta stod klart för din mamma, sa hon att så här fattigt kan man inte leva. Därefter tog hon med sig er och de pengar som fanns kvar och försvann. Samtidigt sa hon upp el, värme, ventilation, telefon och larm i vårt hus.
Hon betalade inget av våra gemensamma räkningar. Hon prutade utan att tala med mig ner försäljningspriset på huset med 400 000 kronor, och jag tvingades bo flera månader på en campingplats och sälja privata ägodelar för att få pengar till kvarvarande räkningar, mat och uppehälle.
Men du ville inte höra min version.
Då övergår jag till dina egna insatser. Du är snart 18 år och nästan myndig och borde kunna ta till dig en mer nyanserad bild. Din farfar fyller 89 och du har just fått drygt etthundratusen kronor av honom, tilldelat dig genom skilsmässan. Du har inte ens bemödat dig att säga "tack farfar". Varför nämner du inget i din insändare om att du efter din mammas separation fullständigt struntade i din farmor och farfar i över ett år? Under tiden avled din farmor i förtvivlan, i djupet sviken av att inte få se dig. Din farfars två senaste födelsedagar har du inte heller brytt dig det minsta om.
Är det så du visar din kärlek?
Du skulle bara veta! sa du till farfar. Men farfar vet. Din farfar har läst familjerättens brev. Han vet om alla fantasier du har bestått familjerätten med – som hur jag regelbundet skulle ha låst dig ute ur huset när du kom hem från skolan som straff när jag var arg, att du inte fick ha kamrater, inte ha häst, inte ha bilbana, inte ha gosedjur i sängen, inte duscha, inte skjuta luftgevär, mitt grova sätt mot dig.
Vidare att jag aldrig ställde upp på alla de roliga saker ni ville ha med mig på, att jag förbjöd din mamma köpa kläder, att du fick tvinga mig låta henne få sin egen pension, att jag har beskyllt dig för skilsmässan. Och, som sagt, att din mamma krävde ensam vårdnad, vilket för säkerhets skull underströks med att jag skulle ha misshandlat dig.
Allt detta skulle man ju bara kunna skratta åt, om det inte vore för den förlamande tragiken.
Hur ska jag nå fram till dig genom ditt hårda skal, mitt älskade barn? Jag vill inte mista dig!
Jag finns kvar och vill ge dig all min kärlek och omsorg, precis som jag alltid har gjort. Men jag saknar din kärlek, min kära dotter. Du är den första jag tänker på när jag vaknar och du är den sista jag tänker på när jag ska somna. Jag har också försökt förklara, men mitt värde hos dig är inte stort nog.
Att behöva skriva denna insändare bär mig emot. Jag hade mycket hellre gjort något trevligt tillsammans med dig, gått på bio, eller gjort en resa, eller tagit med dig på flyguppvisningen i somras eller till modellbilstävlingen i Malmö, hjälpt dig med skolarbetet, som jag alltid har gjort, eller bara fått känna den enorma glädjen att ha dig hemma hos mig, som den älskade dotter du är och hade kunnat få uppleva, om du bara hade velat det.
