Anders Svensson: Grannmötet som skänker hopp i en allt mer hopplös värld
För tio år sedan var det inte ovanligt att prata politik på fester. Det var snarare regel än undantag.
När gänget var inne på den, sisådär, åttonde ölen visste alla att nu skulle världens problem lösas.
Det här var ofta festens höjdpunkt. Inte sällan tyckte jag att någon i rummet var dum i huvudet, inte sällan blev det vilda argumentationer.
Men det slutade alltid med att vi lämnade festen lite klokare. Med en rikare insikt om att världen är komplicerad och att gråskalor snarare råder än svart och vitt.
Genom att tycka olika berikade vi våra sinnen, ökade förståelsen för olika tankar och insåg att ingen av oss faktiskt ville något ont. Vi såg bara på saker med olika glasögon.
Så är det inte nu. Det pratas inte politik och världsproblem i de svenska umgängeskretsarna, i alla fall inte i samma utsträckning.
Anledningen?
En växande rädsla för att tycka annorlunda, att bli inplacerad i åsiktsfack och stämplad med en partifärg. Av rädsla för att äventyra den vänskap man byggt upp.
Sverige kan tyckas förvandlat till en stor polariserad massa. Där ytterligheter och ideologier sätter agendan och förvränger sanningen.
Där du är rasist om du tycker att Sveriges integrationspolitik är ett skämt och kommunist om du känner empati för flyktingar.
Men så är det faktiskt inte.
De flesta människor har både sunda och begripliga åsikter.
Där vi försöker hålla ned, förtränga och brännmärka borde vi istället göra något så basalt som att bara prata och försöka förstå varandra.
Det finns onda människor och åsikter, ingen tvekan om det. Men utöver dessa få har i stort sett alla goda avsikter och vill inget hellre än att ens omgivning ska vara lycklig.
Men för att förstå vart dina medmänniskor är på väg måste du prova sätta på dig deras skor.
För några veckor sedan berättade en god vän som arbetar med flyktingar om när han, efter mycket jobb, lyckades hitta en lägenhet i ett tvåvåningshus åt en flyktingfamilj.
Farhågorna låg dock på grannen ovanför. En socialt utslagen man, som inte gjorde någon hemlighet av att hans egna misslyckanden är ”di där udlänningarnas fel”.
När min vän anlände med familjen visade mannen tydligt missnöje. Han ville minsann inte ha några flyktingar som grannar.
Min vän behöll lugnet, förklarade läget och att allt nog skulle lösa sig.
Två veckor senare på ett hembesök hittade min vän den utslagne mannen sittandes på innergården och dricka kaffe med flyktingfamiljen medan barnen lekte med leksaker som den utslagne mannen köpt till dem på en loppis.
När min vän åkte tillbaka till jobbet kom både ett leende och en tår ner för kinden.
Två ytterligheter, personer som höger- och vänsterextremister ställer mot varandra, hade mötts och förenats.
Det sunda förnuftet segrade över hatet och polariseringen.
Ett hopp i en värld som ter sig allt mer hopplös.
