Cecilia Billgren: Cecilia Billgren: Livets stigar korsas och väcker visst vemod
Från det äldreboende där min pappa numera bor kan man se till min äldsta sons första förskola. Enplansbyggnaden i rött tegel ligger inklämd mellan höga institutionsbyggnader bland lika höga träd i den gamla parken och uppfördes för knappt ett halvt sekel sedan, då när barnomsorgen började byggas ut.
Förskolan leddes av en karismatisk och radikal föreståndare. Hon fanns kvar även när min son började. Fast då var andan en annan. 70-talets velourprydda kollektivism hade bytts mot först en individuell flärdfullhet på 80-talet och sedan till 90-talets miljömedvetenhet, klädd i tygblöjor och oblekt bomull.
En av de första dagarna på inskolningen bjöds jag in på föreståndarens expedition. Hela situationen att lämna bort sitt barn, det dyrbaraste jag någonsin haft, till okända personer kändes konstig och olustig. Kanske föreståndaren uppfattade det och ville lugna mig.
Jag kände mig lite privilegierad där jag satt i besöksstolen på expeditionen. Föreståndaren berättade om förskolan, mål och arbetsmetoder. Men jag funderade mest på alla de rykten som jag hört. Om hur det sas att personalen, både män och kvinnor gick utan tröja. Var det verkligen så? Alla jag dittills hade mött hade varit anständigt klädda.
Till slut dristade jag mig att fråga om ett annat rykte jag hört:
”Är det sant att ni har ett knullrum?”
”Javisst”, svarade föreståndaren utan att tveka, ”fast numera kallar vi det kuddrum”, tillade hon och fortsatte att berätta om verksamheten och integreringen av barn med särskilda behov.
”Vi hade en gång ett dövt barn, en pojke som var utåtagerande och behövde stöd för att all hans kreativitet och energi inte skulle bli destruktiv. Eftersom han inte hörde var han svår att nå fram till. Jag brukade ta om hans axlar och titta honom i ögonen och när jag ville visa att jag var arg stampade jag med foten. Det funkade några gånger, men sedan kom pojken på ett sätt att komma undan tillsägelserna. Han blundade och så var han helt onåbar.”
Stunden på föreståndarens expedition gav lite perspektiv på mitt eget liv och på min son, som begåvats med alla funktioner ett barn kan behöva.
Allt det tänkte jag på när jag stod i fönstret på pappas äldreboende. Många år har gått sedan dess. Sonen är vuxen och utflugen, pappa har åldrats och blivit allt tröttare. Vissa dagar vill han inte riktigt vakna. Jag lämnade boendet och gick en sväng bort till förskolan. Den visade sig vara nedlagd. Huset som en gång var fyllt av 80 barn låg tyst och öde. I sandlådan växte ogräset.
Jag gick den välkända vägen hem från förskolan, den som numera leder till ålderdomshemmet.
