Cecilia Billgren: Mycket är bra Dagens ungdom till exempel

Det här är Sveriges framtid, sa han och slog ut med handen över ungdomarna som samlats för att ta en bild på Gamla rådhusets trappa i Ystad. Tillsammans utgör de Ungdomsfullmäktige och han som tänkte på framtiden hade just valts till församlingens nya ordförande. Dagen till ära var han klädd i kavaj.

– Det är jag ofta när det är något speciellt, förklarade han.

Jag erkänner att jag blev lite imponerad. Inte bara av den unge mannens utstrålning och självklara sätt att hantera den nya situationen.

Nej, jag är ganska imponerad av hela Ungdomsfullmäktige. Jag har haft förmånen att få bevaka en del sammanträden i det unga parlamentet. Och jag har suttit med vid det vanliga fullmäktige. Det finns gott om likheter - och lika många skillnader.

Visst är ungdomarna osäkra och inte alltid så vältagliga. Men de håller sig strikt till det ämne de ska debattera. Det gör sannerligen inte alltid de äldre. Och vältaligheten kan det vara lite si och så med även bland dem.

Det lär finnas en undersökning som visar att när folk får lista det värsta som kan hända dem hamnar döden först på andra plats. Att tala inför andra upplevs som värre.

För egen del är jag nästan böjd att hålla med om den rangordningen. Jag gick i en skola där man lärde sig att vara tyst och göra som läraren sa. Visst redovisade vi ett och annat grupparbete och läste en och annan dikt, men i övrigt var det sällan vi agerade inför våra klasskamrater. I dag skolas unga mer till att ifrågasätta och tänka själva. Det är bra.

I våras var jag på skolavslutning på Västervångskolan i Ystad. Där finns en tydlig musikprofil och eleverna lär sig tidigt i att spela och sjunga för publik. Allt som framfördes var inte klockrent och tonsäkert, men ingen i aulan visade på något sätt något missnöje. Tvärtom var applåderna och uppmuntran stor efter varje framträdande, särskilt efter soloprestationerna.

Skolavslutningar är speciella, fyllda av både glädje och vemod och även om det inte var mina egna barn som stod där framme och sjöng, blev jag rörd. Störst intryck gjorde den respektfulla tonen skolkamraterna emellan.

I tider som präglas av näthat och kränkningar kändes den stunden hoppfull.

Innan jag pratade med Ungdomsfullmäktiges nya ordförande, intervjuade jag den avgående. Hon talade om hur viktigt det är att unga vågar säga sin mening. Om de inte gör det spelar det ingen roll hur många demokratiska sammanhang vi skapar. Det har hon rätt i och jag tycker vi verkar vara på mycket god väg.