Ett ytligt okoncentrerat referat

Som manusförfattare och dramaturg kan man välja att antingen skildra kärnan, budskapet, undertexten, det bärande innehållet i boken eller att helt enkelt försöka skildra boken mer eller mindre från pärm till pärm.

Jag har en stark känsla av att detta varit ett dilemma för Marina Meinander, som dramatiserat Susanna Alakoskis text, och regissören Michaela Granit. Som bok har Svinalängornasin stora styrka i innehållet och handlingen – det som sker är så påtagligt och laddat att formen är underordnad. Förvisso finns det en del slagfärdiga och galghumoristiska och drastiska formuleringar i boken som ger färg åt berättelsen och dessa tar man väl tillvara i pjäsen. Men som helhet är boken inget stilistiskt mästerverk utan en bra berättelse med ett skakande och skrämmande innehåll.

Marina Meinander och Michaela Granit har valt att försöka återberätta boken i första hand. Pjäsen handling följer boken och det mesta är med. Kanske lite för mycket. Och har man inte läst boken (utgår man ifrån att alla i publiken har gjort det?) då blir ett och annat lätt förvirrande.

Nackdelen med att försöka få med så mycket som möjligt ur boken är att det inte finns någon riktig tyngdpunkt, allt svävar förbi och det är svårt att förstå vad som har betydelse och vad som bara är transportsträckor. Scen efter scen avverkar kapitel efter kapitel och vi får ingen riktig botten i vad besöket hos den rika skolkamraten egentligen betyder och hur viktigt simningen är för Leena och hennes överlevnad.

Egentligen behöver inte Svinalängornanågra större åthävor som scenföreställning. Granit och Meinander hade gott kunnat lita mer på publikens förmåga att se bakom och under och inte förklara allting med övertydliga bilder, som inte sälla faller åt karikatyrhållet. En stram bearbetning av Alakoskis text och koncentration på vad som händer inom Leena under resans gång utan visuell speakertext hade fungerat bra. Ett kalt kammarspel i svartvitt utan det pastellfärgat, ytliga och snabbt passerade som dominerar tiden innan paus.

Jag önskar att Meinander och Granit hade bestämt sig för vad de vill ge oss och inte försökt omfamna föreställningen som en slags multishow där det ska finnas tjo och tjim, färg och spektakel, drastiska bråddjup och smetigt sentiment och kanske ett bättre och mer genomtänkt budskap än "så kan det gå".

Det finns en rad viktiga frågor att ställa från scenen i en dramatisering av boken Svinalängorna. Boken är inte bara en skildring av en alkoholiserad, finsk invandrad familj utan också en skamspegel för hela 1970-talet och vårt svenska samhälles oförmåga till empati och vägvisning ut ur det helvete som familjen befinner sig. Den klassiska frågan är förstås varför Kimmo, Aili och nästan alla andra i deras omgivning super så förtvivlat. Jag söker och lyssnar under föreställningens gång men ser inget, hör inget – jag hör inte ens frågan ställas.

Efter paus varvas föreställningen upp och når dramatiska höjder och äntligen får den samspelta och hårt arbetande ensemblen lön för mödan. Tätt, precis på rätt sida av överspelet och med ett gott driv i handlingen når man slutet där Leena och hennes kompis Åse sitter på golvet och Leena sammanfattar med orden; Jag tror inte på Gud men ber till honom varje dag.

De orden kunde ha varit föreställningens kärna.