Fredrik Sjöstrand: Om Piraten och prokrastinering

I fredags var jag på invigningen av den nya Piratenteatern på Vollsjö säteri. Det var mingel, snittar och många pratade som sin relation till Fritiof Nilsson Piraten, på denna vackra plats som för övrigt författaren skrev om i Bock i örtagård.

Därför var det kanske inte så konstigt att jag hade en märklig dröm om Piraten i helgen, där han plötsligt steg ut ur mingelskaran, grep tag i min axel och sa: ”Vi är samma, du och jag.”

Jag vet vad han syftade på, och inte var det en talang för att skriva mustiga och märgfulla skrönor. Jag kan ge er ledtråd till vad jag tror att han menade och citera hans berömda – och namnlösa – gravsten i Ravlunda kyrka, där det står skrivet: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972”.

Det finare ordet för uppskjutarbeteende är prokrastinering, och googlar man på prokrastinering så får man mycket riktigt upp en blid på Piratens gravsten.

Jag tycker att prokrastinering är ett fult ord. Jag menar, själva ordet låter obehagligt när man tar det i mun – trots att det kommer från det vackra språket latin – och själva fenomenet är ju inte heller så trevligt. Uppskjutarbeteende.

Och när man känner igen något otrevligt i sin egen personlighet, ja, extra otrevligt förstås.

Likt Piraten har även jag en fullt utvecklad förmåga att skjuta upp saker till morgondagen.

Jag har kommit tillräckligt långt i min mognad som människa för att erkänna att detta förmodligen har med lättja och ren lathet att göra.

Men det finns också den där ängsliga jakten på det optimala i vår tillvaro, som jag tror kan spela in.

Ett banalt exempel är att svara på mejl. Jag är kass på det.

Det händer att jag får mejl som jag blir extra begeistrad över. Någon som till exempel mejlar för att säga något snällt, eller som häromveckan när någon från mitt förflutna mejlade mig och vi fick kontakt för första gången på flera år.

Svarade jag med vändande epost? Nej, förstås inte.

Jag ville vänta att svara tills jag fick tid för att sätta mig ner och skriva det där episka svaret på mejlet som jag tyckte att det förtjänade.

Det dröjde pinsamt många dagar innan jag verkligen kom till skott för att formulera det ”optimala” svaret (som ändå blev rätt platt).

Jag hoppas att jag kan bättras innan det är dags för det yttersta och kanske borde jag ta efter en god vän, som är den snabbaste jag vet på att riva av sms och mejl.

Han använder dock aldrig stora bokstäver, och knappt några skiljetecken. Jag ska nog testa den modellen, nästa gång. I morgon.