Peter Lindgren: Peter Lindgren: ”Skit ner dig, Horace. Jag ska bli kulstötare”
Jag har alltid trivts i umgänget med tanken att jag en dag kanske kan vinna ett Nobelpris i litteratur. Det har alltid varit det enda priset som räknats. Jag har velat vara en man med snille och smak, trots att min pappa ”bara” var snickare. Jag har sneglat över klassgränsen och förnummit ett grönare gräs, läst 4000 sidor På spaning efter den tid som flytt och tänkt på det som en slags intellektuell fysträning.
Med de senaste turerna i Svenska Akademien har jag äntligen fått bekräftat det som jag innerst inne misstänkt och förstått sedan länge – även Horace Engdahl går på toaletten.
Eller, med tanke på Engdahls sviniga inpass i Expressen där han tar heder och ära av Sara Danius, med tanke på den titel han gav sitt senaste litterära verk (Den sista grisen) och med tanke på den uppsyn han har som gör nästippen till hans högsta punkt, bör man väl inte hålla det för otroligt att herr Engdahl förrättar sitt tarv i en stia.
När jag mäter vidden av den svinighet han avyttrat den senaste tiden kan jag inte komma till någon annan slutsats än att han dessutom är den sämsta grisen sedan 1786. Han är till och med sämre än den första av de Tre små grisarna, det aningslösa svinet som byggde sitt hus av halm och trodde att det skulle skydda mot vargen.
Svenska Akademiens moraliska självmord skedde i samklang med en personlig insikt. Varför önska bekräftelse från en orimligt upphöjd elit som försöker låta påskina att man inte har rännskita ibland? Varför valhänt försöka acklimatisera mig till finlemmade glas med rödvin när jag föredrar att insupa min berusning ur gedigna sejdlar?
Jag vaknade på natten, satte mig rakt upp i sängen och sa tyst, men med en emfas som uppburen från botten av min själ: ”Jag ska bli kulstötare”.
Dra huvudet ur molnen och gå ner till grunden. Till grundämnena. Till järnet. Jag dras till tvära skilsmässor, och finns det ett större motsatsförhållande än Svenska Akademien och kulstötning?
Jag vet nu att det är en sådan man jag vill vara, en sådan som hivar 7,26 kilo järn så långt han orkar. Som sedan med samma kraftiga arm smeker sin familj och behandlar sina närmaste med ogrisig värme och värdighet. En enkel man som kanske bara råkar bli världsbäst i kula.
Jag sa det högt för mig själv tre gånger innan jag vågade säga det till min fru. ”Jag ska bli kulstötare”. ”Jaha”, sa hon, ty hon är luttrad och vet att mina idéer brukar dansa en sommar. Förra året skulle jag bli fiskare.
Men jag har börjat bevisa för henne min hängivenhet till uppgiften. Jag har införskaffat en skinande kula, döpt honom till Hårrass och mätt upp en kastyta i trädgården. Det visade sig att från min tilltänkta kastring till tomtgränsen är det exakt 23,12 meter. Det vill säga ekvivalent med Randy Barnes 28 år gamla världsrekord. ”Det är ödet”, tänkte jag. Den dag jag tar mig utanför tomten är jag också utanför världen. Odödlig.
Men jag har också stött på problem. Jag har ägt kulan i snart en vecka och bara kunnat göra en enda stöt. Kanske var jag naiv som inte förstod vad en järnbumling på sju kilo kan göra med en gräsmatta, och jag kan svårligen återge exakt för er hur uppspärrade min frus ögon var då hon såg den ansenliga gropen min kula efterlämnade.
Så nu söker jag en klubb och en tränare som kan ge mig några råd. Helst en klubb med ett överkomligt klubbrekord eftersom jag känner att jag behöver en tidig morot. Målet, nä, min absoluta övertygelse, är att jag en dag innan jag dör ska vinna en SM-medalj. Detta blir avsevärt överkomligare om ett och ett halvt år då jag kan börja tävla i veteranklassen.
Så Akademien kan stoppa upp sitt devalverade pris strax under grisknorren, jag är inte intresserad längre. Nu ska jag omfamna mitt kall och ägna mig åt det som Ebba Witt-Brattström lyckades med redan för fyra år sedan – att kasta Hårrass utanför tomtgränsen.
