Regementet – en promenad nerför minnets allé
Liksom kalven på årets första grönbete rumlande jag hormonstinn nerför Regementsgatan. Tillsammans med radarmannen som fyllt tjugo snubblade vi hojtandes in på systemet för att senare borda bussen och åka in till Köpenhamn. Hela sjätte kompaniet.
Den dagen glömde jag snabbt bort. Det är andra minnen som etsat sig fast, framförallt minnen kopplade till ystadsvädret.
När jag tänker på skånsk höst och vinter så målar jag, precis som du säkert också gör, upp dramatiska bilder av storm, piskande regn och mörker.
Till skillnad från de flesta andra är mina imaginära miljöbilder även alltid tids- och platsbestämda. Tiden och platsen för mina hösttankar är alltid regementsområdet i Ystad med omnejd i mitten på nittiotalet.
Idag är vädret precis som i mina tankar. Så där fuktigt, regnigt och bitande det bara kan vara i Ystad i november.
Den stora skillnaden mot andra höstar är att jag idag faktiskt för första gången på femton år bokstavligen befinner mig mitt i stormens öga. Nämligen på regementet.
Jag passerar det gamla stallet där kunskapsskolan huserar. Det var dit man, med skammens rodnad, fick gå med sin AFSE-blankett (Anmälan om Förlorad perSEdel) om man slarvat bort något.
Med uppdragen krage på min civila persedel fortsätter min promenad nerför minnets allé, som numera heter Björnstjernegatan. Jag får kalla kårar när jag upptäcker huset snett mitt emot stallet. Nuförtiden finns biografen Cinema 3 i lokalen. Samma lokal där jag blev avslöjad som en av hjärnorna bakom ett vattenkrig på kompaniet.
Straffet bestämdes till en helgs kompaniförbud. En novemberhelg som tillbringades framför TV:n i logement 310 på vår kasern.
Samma kasern som nu tornar upp sig framför mig.
Den ser precis likadan ut som förr. Skillnaden är att det numera är vanliga bostäder i huset.
Kanske har någon sitt vardagsrum eller kök där jag satt och hängde framför TV:n den där novemberhelgen?
Just nu kanske någon bokar en tvättid i källaren där vi indränkta i vapenfett slet och svor för att få bort all smuts från en gammal kulspruta. Hur mycket vi än gned och putsade hittade löjtnanten med den extra långa lillfingernageln alltid smuts. Med sin nagel kom han åt överallt i sin inspektion av vapnet.
"– Gör om" sjunger vindarna fortfarande runt husknutarna om man lyssnar extra noga.
Min blick söker sig längre österut mot Sandskogen till. Det är ett för stort steg just idag att minnas ytterligare.
Tankarna flimrar oannonserat förbi ändå - 6104 Forsberg på femkilometersbanan i Sandskogen på förmiddagen och Kabusa eller Ravlunda skjutfält på eftermiddagen. En vanlig höstdag i mitten av nittiotalet.
Den tiden är förbi och allt har förändrats. I alla fall nästan allt.
Vädret är fortfarande så där fuktigt, regnigt och bitande det bara kan vara i Ystad i november.
