Sjörapportens Almagrundet har blivit ljuvaste havspoesi
- Hallo. är det inte en båt ni har skaffat?
- Jo, (drömmande med blicken borta vid horisonten) en havsfidra på sex meter - eller tjugo fot som vi båtfolk brukar säga.
Nu finns det dock fortfarande vissa om och men som i alla båtaffärer.
Segelbåten ligger inte riktigt nästkajs. Den fanns från början bara som en dröm på Blocket. I verkligheten låg den under en presenning ute på landet vid Mälaren.
Efter otaliga telefonsamtal och mejl bogserades den till en båtklubb i Strängnäs där er krönikör blivit tillfällig medlem (efter lika många telefonsamtal och mejl). Allt för att båten ska ha en säker plats att ligga på under vintern. När våren kommer och isen har smält och vindarna är så där fördelaktiga som de bara kan bli, då ska vi segla söderut.
- Kan ni det då?
- Visst, det är bara att ta höger efter Södertälje kanal.
Lite osäkrare:
- Nja, vi får nog hyra in en kapten som har lite ordning på babord och styrbord och bidevind och kryssfock. Eller vad det nu heter.
Hur som helst. I vinter ska navigationens ABC pluggas in. Man ska inte ge sig ut på havet utan kunskap, och man ska ha respekt för vindar och rev.
Men efter förra sommarens seglingsäventyr i Stockholms skärgård och med riggklättring på Ostindiefararen Götheborg i södra Östersjön känner jag mig väldigt inspirerad.
När jag numera hör sjörapporten, då är det som ljuv havspoesi. Jag har alltid tyckt att namnen är fantasieggande: Syd-Utsira, Svenska Högarna och Almagrundet.
Som seglare (snart) lyssnar jag med en ny inlevelse och kan känna sydostan i ansiktet.
Hemma vid sängen ligger seglingsböcker och ensamseglaren Åke Mattsons skildringar. Han seglade en havsfidra ända till Grönland. Då ska vi väl klara oss till Ystad. Nu vet jag också vad katten ska få i julklapp: en flytväst.
